Det som inte får hända – men ändå händer
Ibland händer det att ni som chattar med oss vill prata om sexuella övergrepp. Men ofta kallar ni det inte sexuella övergrepp eller våldtäkt, utan kanske ”det där hemska” eller ”det jobbiga”. Det är inte alls ovanligt att det känns så obehagligt att prata om att man blivit utsatt att man inte ens vill ge övergreppet dess rätta namn. Det händer också ganska ofta att vi får mail ifrån tjejer som beskriver en våldtäkt hon varit utsatt för och sen skriver ”men det var ju inte en våldtäkt precis, eller? Om det var det borde jag väl veta om det själv?” Det är väldig vanligt att man, efter att man blivit utsatt, går igenom övergreppet i huvudet och försöker urskilja exakt var gränsen gick, när upphörde det att vara ”på skoj” och övergick till något som skedde utan din vilja? Hur mycket skuld ska man själv ta på sig? Svaret är naturligtvis; INGEN, du ska inte ta på dig någon skuld alls för det som hände! Det var inte ditt fel. Men verkligheten är inte alltid så enkel, för det känns ofta som att det är ens eget fel. Och den känslan kan vara väldigt svår att bli av med.
Det händer också att vi får samtal om sexuella övergrepp inom familjen. Tjejer som blivit utsatta för övergrepp av sin pappa eller bror under uppväxten och nu, ofta många år senare, vill prata om det. Att bli våldtagen, utsatt för övergrepp, är förstås otroligt traumatiskt oavsett om förövaren är en främmande person eller någon man känner väl. Men att bli utsatt av sin egen pappa eller ett syskon, någon man litar på och älskar, kan ge otroligt djupa sår i själen. Det kan också upplevas mycket svårare att ”fly” i en sådan situation eftersom man faktiskt bor tillsammans med sin förövare. När vi blir utsatta för saker som verkligen skakar om oss, då vi blev fruktansvärt rädda eller stressade, händer det ofta att minnet försöker ”rädda” oss genom att helt enkelt inte minnas. Det skulle kunna kallas förträngning, man förtränger det som hänt eftersom det är så himla smärtsamt att man inte klarar av att tänka på det. Då kan det förstås vara väldigt svårt att prata om det man varit med om, om man inte riktigt minns. Men jag tror ändå att det är viktigt att man får hjälp och stöd. Även smärtsamma minnen måste kanske komma upp till ytan så att man kan prata? Jag tror att det är väldigt viktigt att prata när man varit med om något jobbigt. Det finns människor som vill lyssna!
Hit kan du vända dig om du blivit utsatt för sexuella övergrepp;
Alla kvinnors hus har samtalsgrupper, enskilda stödsamtal, telefon, mail och chattjour för unga tjejer, 08-644 09 20 tjejjouren@allakvinnorshus.org
HOPP (Riksorganisationen mot sexuella övergrepp) har enskilda stödsamtal för den som vill, info@hopp.org
Tjejzonen erbjuder stöd via mail, chatt och samtal i fysisk form, chatten är öppen sön-tors kl 20-22, via hemsidan. Om du vill maila är adressen; mailjouren@tjejzonen.com