Det svåraste jag gjort

Förra veckan gjorde jag det svåraste jag någonsin gjort. Jag stod i ett kök i en stad som inte var min, greppande en telefon som inte var min i en värld som för tillfället inte var någonting annat än färglös. En av mina närmaste vänner hade precis dött. Jag hade fått uppdraget att ringa upp våra gemensamma vänner och berätta nyheten. 

Det finns någon form utav avväpnande stillhet i vetskapen om att jag förhoppningsvis aldrig kommer behöva uppleva detta igen. Att tränga mig in i folks vardag och rasera deras världsbild på det sätt man gör när man berättar om en olycka. Denna typen av erfarenheter gör en inte starkare. De bryter ner en totalt. Gör en fruktansvärt ensam och svag. Men det ger en perspektiv.

Varje morgon jag vaknar gör jag det med vetskapen om att jag idag förhoppningsvis inte kommer behöva ringa upp mina bästa vänner och höra dem gråta. Jag uppskattar att jag har människor kvar i mitt liv och jag uppskattar att jag har sinnesnärvaro nog att sakna de som är borta. Och allt jag vill är att leva. För varje dag så är vi miljarder människor som vaknar på morgonen, som äter den mat vi har och pratar med de människor vi känner, som andas, rör på oss, älskar, hatar och längtar. Men jag är inte fullt övertygad om att vi faktiskt lever. Och om jag någonsin känner mig som en passiv deltagare i verkligheten, så behöver jag troligtvis bara tänka tillbaka på hur telefonen gnistrade i köksbelysningen för att jag ska komma ihåg att livet ska levas, inte överlevas. och jag hoppas att jag lever länge nog för att ångra varje dag jag vaknar och känner att livet inte duger.