Vart har du din sorg?

Vad gör du med din sorg när du är ledsen? Får den komma ut eller spar du den i en ask längst inne i bröstet?

Min morbror dog i mellandagarna förra året. Min mormor och andra morbror hittade honom vid sidan av vägen. Han hade bara ramlat omkull, stroke förmodligen. Jag har fortfarande inte orkat fråga någon om vad som faktiskt hände, eller så är det bara så att jag inte tror den faktiska orsaken till hans död kommer göra från eller till. Men jag kan inte riktigt bestämma mig vad som är sant, om jag inte orkar fråga eller om jag inte tror svaret kommer hjälpa.

När min morbror dog hade jag redan bokat in mig till Argentina. Så jag åkte. Och som vanligt underskattade jag djupet av känslorna, misstolkade bedövning som kyla. Trodde jag var mer eller mindre ok. Tills en dag när jag stod och drog upp ogräs i trädgårdslandet, med musik i hörlurarna. Och jag började storgråta. Verkligen hulka. Helt plötsligt. Och jag kunde inte förstå varför.

Sen lyssnade jag till låten i öronen, istället för att fokusera på den gassande solen, på det envisa ogräset, på törsten…

At every occasion I’ll be ready for the funeral/At every occasion once more is called the funeral/At every occasion I’m ready for the funeral/At every occasion one brilliant day funeral

Och jag slet lurarna ur öronen, slutade gråta. Nästan ögonblickligen. Maria, den bolivianska, utarbetade, urstarka kvinnan som hade hand om den gigantiska trädgården (stor nog att föda 50 personer) tittade på mig oförstående. Jag försökte, på extremt knagglig spanska, förklara varför jag gråtit. Hon förstod i alla fall att min morbror dött, och att något med sången hade påmint mig om detta.

Jag berättade för min vän vad som hänt efter arbetsdagens slut, hennes kommentar var att jag var ”repressed” som inte ville gråta i trädgården inför Maria. Jag tyckte väl snarare att Maria levt, och lever, ett tillräckligt svårt liv och inte behöver ta på sig min sorg. Men vi kanske båda har rätt, nånstans emellan måste det finnas en balans, mellan att kunna uttrycka sin sorg och inte låta den gå ut över sin omgivning. Jag vet bara inte om jag funnit den än…