Drama

En av stöttepelarna i min personliga livsfilosofi har länge varit att det inte finns något behov av drama.

Min tanke är, att om det finns drama i mitt liv så attraherar jag det på något sätt, eller spenderar för mycket tid med någon som drar åt sig drama (vilket, i sig, är ett val). Drama är inte något som händer, utan något som skapas, kreativt, aktivt. och det finns inget behov, det fyller ingen praktiskt funktion, det löser ingenting. Det gör inte saker lättare att hantera, om något gör det saker så mycket svårare… Förenklat skulle jag säga att huruvida du drar till dig drama beror på din attityd till livet och till människor, så om du drar till dig drama… ändra något. Vilket är enkelt att säga, men outsägligt svårt att göra.

När jag bodde i Dublin brukade min yogalärare köra hem mig efter hennes lektioner, efter vi stängt studion. En kväll berättade hon för mig om sitt liv innan Dublin, hon arbetade under en längre period som PA åt en filmproducent i London, hon berättade om stressen, om pressen… Sen sa hon något som verkligen slog an med mig: ”Det finns ingen ursäkt för drama.” ”Åh”, sa jag ”jag gillar det…”

Och det gör jag verkligen, det finns ingen ursäkt för drama. Ingen ursäkt. Det var verkligen en ögonöppnare för mig. Inte endast finns det inget behov av drama, det är inte endast så att du skapar något fullständigt onödigt och skadligt, det finns heller ingen ursäkt att göra det. Självfallet finns det orsaker, det finns alltid orsaker, men aldrig ursäkter. Det är klart att du måste förstå de orsakerna, att jag måste förstå mina orsaker, mina och andras, undersöka dem, plocka isär och undersöka dem. Men att acceptera att, i slutändan, är de inga ursäkter. 

För mig är det ett befriande koncept, och applicerbart bortom drama. Vårt personliga ansvar gentemot andra, och gentemot oss själva, är svårt att acceptera. Men varje gång jag faller tillbaka i gamla, skadliga mönster (och tro mig det händer jämt och ständigt, det är inte lätt att se bortom den bubbla vi skapar för oss själva och vårt agerande) så upprepar jag mantrat ”Det finns orsaker, men aldrig ursäkter…”