Du är unik men du är inte en ensam ö

Vi är inte så bra på att bry oss om någon annan än oss själva. Så är det- vi är alla egoister i stor utsträckning. Det är inget fel med det- vi måste vara det för att överleva. Men lite mer givmildhet och tid till att tänka på andra skulle nog göra oss gott. Det har hänt någonting med samhället i stort- det handlar mest om att var man ska ta hand om sig själv och sitt. Allt handlar om mig och mitt. Jag ska lyckas, jag ska bli nåt- stå inte i min väg. Jag, jag, jag. Är vi alla öar? Behöver vi inte varandra?

Vi är dåliga på att umgås över generationsgränserna här i detta avlånga land. Det är synd tycker jag.
Jag för min del kan tycka att vi går miste om någonting väldigt viktigt- nämligen att lära oss av varandra. Gammal till ung- ung till gammal. Det är coolt med äldre som berättar om sina liv och sina upplevelser. Passa på att fråga ut dem om deras upplevelser- det sitter människor med hisnande livsöden därute och bara väntar på att få någon att berätta dem för! Dessutom så är det fantastiskt vad man kan lära sig av gammal livsvisdom. Vissa svar på frågor du kanske har finns att finna rakt framför näsan på dig- eller ett telefonsamtal bort. Ring upp din gamla mormor och fråga henne om råd- du kanske blir häpen över vilka visheter som uppdagar sig! Och för att inte tala om hur glad hon kommer att bli över att du bryr dig om vad hon har att säga! Och så alla barn som säger roliga och kloka saker utan att de ens är medvetna om det. Vilka glädjespridare de kan vara! Tänk om barnen och de äldre och så vi där mittemmelan kunde förstå att det blir dubbelt så kul om vi alla är lite mer tillsammans. Inte hela tiden- men lite mer ofta än idag vore att föredra.

Det finns människor i vårt land som inte har någon att tala med. Vad är det för samhälle egentligen? Det är inte ett sådant samhälle jag vill att vi ska leva i. Gamla som inte har någon som hälsar på dem. Unga som inte har någon som bryr sig. Barn som far illa för att människor blundar och inte orkar. Det är ett kallt samhälle och ett samhälle som jag blir rädd för. Vi måste värna mer om varanda. Ta hand om varandra och förstå att ingen enda männsika är så lite värd att den inte förtjänar din uppmärksamhet.

Jag är själv rätt kass på att bry mig om andras problem- alltså att verkligen bry mig tillräkligt för att hjälpa till. Jag vet att det ofta handlar om att jag tänker att det blir så jobbigt för mig själv- för jag har väl nog med mina egna problem? Eller? Men de gånger jag faktiskt bryr mig på riktigt och orkar gå utanför min egna lilla värld där mina egna problem är i centrum så händer det alltid någonting fantastikt. Jag inser- om så bara för en stund- att det finns andra som också har det jobbigt ibland och det betyder att jag inte är ensam. Nej jag var ingen egen ö. Jag är unik men inte ensam.

Så. Det här är en uppmaning från mig till alla er som läser detta- Ring din mormor och tala med henne, om du ser att någon i din omgivning blir dåligt behandlad eller mår dåligt- våga bry dig.
Ser du att ett barn far illa- försök att agera. Orka se dig omkring och sluta att bara bry dig om dig själv och dina egna problem- du är inte en ensam ö på denna planet- det finns en massa människor som har det precis lika jobbigt som du- kanske till och med värre- orka bry dig! Jag lovar att du kommer att få tillbaka minst dubbelt din egna insatts. Det är det ända som jag faktiskt är helt säker på och gärna skriver under på. Dina problem kanske i det stora hela blir ganska små. Bara det kan vara värt att tänka på. Själv ska jag ska skriva ett kort till min morfar nu för att han är den bästa morfar jag kunde ha fått