"Du vet att du tycker om den också."

”That’s the mindset I actually fear more than ironic distancing: the refusal to react at all until you know how your reaction will be received. That goes hand in hand with the insidious practice of using what you like and dislike to define not just your taste but your place. It’s a quieter, less conspicuous, but just as destructive failure to engage. It’s how people learn to substitute what they should think for what they actually think, to the point where they don’t trust their own reactions. (Thus the exploding popularity of the term ”guilty pleasure,” which is designed to allow you to acknowledge what you actually like without making it appear that you don’t know what it’s correct to like.)”

Linda Holmes diskuterar hur vi förhåller oss till kultur, hur vi utvecklar ”sofistikerade” kulturella smaklökar genom att bara tycka att allvarliga saker är bra, genom att alltid relatera vår smak till andra människors smak, eller till någon form av allmänt accepterad ”bra smak”, innan vi reagerar. Istället för att tycka som vi faktiskt gör. Eller att relatera till vår smak som om det vore en del av vår person så att vi kan döma människor endast på grund av vilken musik de tycker om.

”What matters is that a reaction to a piece of art — or even just entertainment — be considered, not that it reach a final conclusion that is correct”

Jag kommer ihåg hur chockerad jag var när jag började utforska musik själv, utan vänner och välmenande expojkvänners input, hur chockerad jag var att man faktiskt kunde tycka om bra musik, att det man faktiskt tyckte om inte behövde vara separat från det som faktiskt var bra. Den tanken utvecklades så småningom till att det enda som krävdes av musik, eller kultur rent allmänt, var att man njöt av det. Jag skamlyste begreppet ”guilty pleasure” och när min syster retade mig för att jag sjöng med i Iris av the Gogo Dolls så bara stirrade jag på henne och sa ”Du vet att du tycker om den också.” ”Ja” svarade hon. Skamset.