Duktighetstävlingen!
Jag kan på något sätt numera förstå varför jag mådde så dåligt under alla mina skolår.
Ja, vi har alla ansvar över våra egna liv.
Men det är för det inte så enkelt alla gånger att växa upp, formas, försöka finna ut – vem är jag? Hänga med i alla svängar av händelser, hormoner, kropp och själ som växer och förändras.
Alla dessa år är som ett svart hål i mitt minne.
Vi är uppväxta med det, att vi ska vara så jävla duktiga hela tiden.
Att vi ges uppskattning för våra prestationer och då får bekräftelse.
Är det sen så jävla konstigt att vi blir bekräftelsetörstande varelser som ständigt presterar för att få denna bekräftelse?
Det är ju det vi har lärt oss – att det bara är vad vi gör, vad vi presterar – som räknas!
Jag var bara en siffra i ett system. Någon som fick en bedömning genom några siffror på ett papper.
Vad säger dessa siffror om MIG egentligen?
INGENTING!
Alla skulle vi pressas in i samma form – som om vi var en och samma människa, det funkar inte så.
Människan är så mångfacetterad och det är individualiteten, mångfalden, att vi alla är unika – som är så fantastiskt!
Det var aldrig någon som såg MIG, den jag var, den jag är.
Jag skrumpnade ihop och stängde min mun.
Teg mig igenom de där åren.
Jag tror att det var den där eviga kampen som gjorde att jag ständigt var sjuk de där åren.
Jag är så tacksam och glad över att något som varit stängt – har öppnat sig i mig!
Det är så befriande att kunna ANDAS – på riktigt!
Att våga VARA. Vara mig själv.
Oavsett vad andra tycker och tänker om mig – förändrar det inte vem jag är! 🙂
Jag har slutit fred med dessa år!
Jag har kramat om mitt älskade inre lilla barn!
Förlåtelse, frid och harmoni.
Kärlek!
Detta är en läsartext från en tjej som heter Susanne. Känner du igen dig i texten? Kommentera gärna!