Egon
Här kommer ännu en läsardikt av Cassandra, har du någon dikt du vill dela med dig av? Maila oss!
Mitt namn är Egon.
Jag finns, men ingen vet att jag finns
Jag har precis börjat 2:an på gymnasiet.
Jag har växt och förändrats under sommaren.
Men jag är fortfarande osynlig.
Jag går i en klass med 30 andra elever.
Alla syns, alla får synas.
Men på något sätt får jag inte synas.
jag är gömd i bakgrunden.
På uppropen ropar läraren upp alla namn utom mitt.
Jag finns men jag får inte finnas.
Jag är inte normal.
Jag passar inte in i deras perfekta lilla värld.
Jag finns, men jag syns inte.
Dom är rädda för mig.
Jag sticker ut för mycket.
Så jag håller mig undan, sitter längst bak i klassrummet och håller mig tyst.
Försöker att vara osynlig.
Men snälla sätt er inte på mig bara.
Jag är här, jag syns bara inte.
Ni vill inte att jag ska finnas, men jag är ledsen jag finns.
Men jag syns inte.
Ni pratar, skrattar och leker.
Jag är med er.
Men jag syns inte
Jag gömmer mig i bakgrunden.
Men jag är här.
Jag ser och jag finns.
Men jag syns inte.
Om ni bara skulle titta lite närmare så skulle ni se mig.
Jag gömmer mig bakom en av era klasskamrater.
Jag syns i hennes leenden, hennes ord och hennes gråt.
Jag viskar i hennes öra,
berättar mina innersta hemligheter.
Jag finns, men jag syns inte.
Hon hör mig. Hon hör vartenda ord jag viskar.
Vi finns tillsammans.
Vi behöver varandra för att kunna existera.
Utan mig är hon bara ännu en i mängden.
Jag gör henne unik.
Hon behöver mig.
Finns inte jag finns inte hon.
Vi lever i perfekt symbios.
Mitt liv är hennes liv,
hennes liv är mitt liv.
Jag äger henne.
Jag har henne i mitt våld.
Mina ord är hennes sanning, hennes verklighet.
Utan mig finns hon inte.
Utan henne finns inte jag.
Vi är ett,
vi är två
Vi sitter ihop,
vi är delade.
Vi är svart,
vi är vit.
Vi hör, vi ser och vi pratar.
Det är hennes yta ni ser.
Men det är mina ord ni hör.
Jag gömmer mig.
Jag finns
men jag syns inte.
