En gammal dagbok…

Vilka saker kommer du att brinna för om fem-tio år? Vad kommer att vara viktigt och vad kommer att vara preskriberat för länge sedan? Vår nya bloggerska Amanda vet sitt svar.

Jag tittade igenom en av mina gamla dagböcker nyligen. Den gamla, slitna, fuktskadade boken som överlevt fler smällar och kyssar än något förhållande någonsin kunnat. Den där som ligger i rummet och som jag inte vill slänga och definitivt inte låta den ligga någonstans där den kan hittas. Jag trodde det skulle bli pinsamt att bläddra igenom den. Att jag skulle rodna och skämmas när jag var tvungen att genomleva all skam, alla nästan-pojkvänner och musikfixeringar som kunde klämmas in i de episkt långa, på många sätt hemska men på fler sätt underbara åren 2007- 2010. Men tvärtom.

Visst blir man lite trött på sig själv när man sitter och glor på en fyra sidor lång utläggning om hur hemskt det är att min MP3 gick sönder sommaren när jag fyllde arton, eller hur dum i huvudet han där killen var som inte ringde mig när han sa att han skulle, eller hur min mammas beslut att inte köra mig till den där festen i skogen vid någon märklig sjö månaden innan studenten var ett uttryck för total och oförlåtlig ondska. Det som fick mig att skämmas var allting som jag tog på så stort allvar. Alla stunder som jag ,när jag var sjutton, trodde skulle definiera mig, som jag trodde jag skulle minnas resten av livet. Alla saker som inte hände som jag trodde jag skulle se tillbaka på och ångra, men som jag såhär i efterhand inte kunde bry mig mindre om.

Att jag missade den där viktiga festen, att jag inte blev ihop med den där killen som så uppenbart gillade mig, att jag inte fick godkänt på matteprovet eller inte tog ett studieår i USA. Allt det är grejer jag hade glömt bort idag, och som jag inte borde haft ångest av då. Festen visade sig bara vara pinsam, för det är inte, och har aldrig varit coolt att dricka japansk importöl i en skogsdunge när man egentligen bara vill ligga hemma och sova. Den där killen blev aldrig konstnär och dejtar idag bara tjejer som köper solbränna på burk, matteprovet som jag fick sån ångest över spelade ingen roll och har sedan något år tillbaka reinkarnerats som en äggartong eller ICA påse. Och det där studieåret i USA som jag kände förväntades av mig spelar ingen roll. Jag har inte mer respekt idag för de som verkligen tog chansen som de som struntade i det och stannade hemma, eller de som rent av inte fick någon chans.

Så det jag försöker säga är, att även om det gör ont just nu. Just idag. Så får det lov att göra det. Men må aldrig dåligt över något du tror kommer påverka din framtid. Känn aldrig stress eller ångest för något som du tror kommer komma tillbaka när du är äldre. För man vet aldrig. Livet har ett sätt att ordna upp sig. Det är aldrig för sent att ändra sig, byta bana eller göra allt det man inte hann då. Inte hann där. Och fortsätt skriv dagbok. Om du inte har någon – börja! Det du skriver måste inte vara vackert, det behöver inte ens vara sant, men skriv i alla fall. För en dag hoppas jag att jag kommer hitta den där blå boken jag skriver i idag, titta på de problem jag har idag, och de pojkar jag gråter över och skrattar med idag och le lite grand över hur löjlig jag kunde vara, hur naiv jag är, och hur lycklig jag egentligen borde vara.