En hyllning till ensamstående mammor
Jag växte upp i en fin förort med skilda föräldrar, det var tidigt nittiotal och min mammas namn var det enda på klasslistan som stod för sig självt. När jag ofrivilligt jämförde vår familjesituation med de till syntes perfekta mina vänner levde i kunde jag ifrågasätta min mammas tillräcklighet. Varför åt inte vi spännande utländsk mat? Varför var det så stökigt hemma hos oss? Varför åkte inte vi också utomlands fyra-fem gånger per år? Varför gjorde vi inte roligare saker oftare? Varför skrattar du inte mamma!? Mamma bet ihop och svarade: Du kommer att förstå när du blir äldre och tacka mig. Jag hörde det så många gånger att jag tillsist svor på att jag aldrig skulle yttra de där orden. Sen gick jag och blev äldre.
Kära mamma. Jag tänker tillbaka och minns hur du kämpade. Jag ser tydligt det orimliga i att vara ensam med två jobb, tre barn, en stor hund, ha ekonomiska problem och samtidigt vara sprudlande glad varje dag. Jag minns hur du sparade varenda krona och reste bort med oss en gång per år. Vi fick aldrig några dyra prylar, du sa att det enda som man aldrig tappar bort eller har sönder är ett lyckligt minne och det är vad du gav oss. Jag suckade åt dig då men nu inser jag att du har rätt. Jag har ingen aning om vad jag fick i födelsedagspresent år 2001 men jag minns tydligt hur vi skrattade när du lärde oss att dyka på Korfu. Jag ser också att du har gett mig mer än fina minnen: du har lärt mig att aldrig ge upp och att stå upp för det jag tror på och tycker är rätt. Kära mamma, jag förstår nu och jag är tacksam för allt du gav mig.
Jag tycker att de ensamstående föräldrarna är vardagshjältarna ingen pratar om. De som kämpar på i det tysta utan att få något tillbaka. De som offrar mer för sina barn än vad alla andra gör. Det här är min hyllning till er!