En liten text om ensamhet

Ända sedan jag var liten har jag trott att jag var ett symtom på att något var fel. I samhället menar jag. Att krypa undan, gömma sig och hålla sig borta är något som är så starkt förknippat med sjukdom, med utanförskap och det är något som ses som skamligt och fult. I dag ska alla vara vackra, lyckliga och friska. Vi ska tycka om att vara på gång, att skratta i kapp med våra vänner och bete oss som om vi vore en del av en reklamfilm för någon meningslös produkt som hudlotion eller light läsk. Om vi inte spenderar vår tid med att sminka oss i grupp eller har mindre än 800 facebookvänner så är man lite av en förlorare. Eller är det så?

I veckan träffade jag en gammal vän inne i stan.  På ett sånt där överpimpat cafe där man kan köpa te med suggestiva smaker som ”morgonsol” eller ”barndom” och där alla besökare har varsin iPad i knät. Och medan vi satt mitt emot varandra och tittade ner i latteskummet, pratade om gamla minnen och ignorerade att vi båda hade gått vidare med våra liv i totalt olika riktningar så började jag att tänka på mitt förhållande till mina vänner. För här satt jag i Stockholms innerstad med mitt plattade hår och mitt tappra försök till att landa en hipsteroutfit och mitt emot mig satt min barndomsvän med sin eyeliner och teaterbakgrund och vi log mot varandra, pratade samtidskultur och nattklubbar och jag tänkte att det nog var såhär jag skulle vilja leva. Såhär kulturellt, södermalmigt liv där alla har vita tänder och umgås med folk som heter Märta och Amadeus. Men samtidigt kom jag att tänka på att jag sällan känt mig så ensam som jag gjorde i just detta ögonblicket. För utåt sätt var det precis så jag såg mig själv. Rolig, social och medveten. Men jag lurade ingen, jag trivdes inte. Jag har gjort ett val i mitt liv att välja bort dessa situationer. Att slippa sitta med människor som oavsett hur trendiga kläder de har, oavsett hur bra de är på att DJ:a, inte kan prata om något personligt och ärligt. Jag har slutat umgås med människor med vilka jag inte kan vara mig själv, inte erkänna mina egna brister.

Och när jag satte ner kaffekoppen på bordet och vi reste oss för att gå insåg jag att jag älskar min vän, även om vi aldrig kommer kunna känna äkta gemenskap såsom förr. Och att de få vänner jag har som inte sitter på kafét med oss, som faktiskt kan bota ensamhet genom att tillåta mig dela deras, de som är utslagna, de som är coola på sitt eget vis. Att det är de jag saknar när jag sitter i den där hudlotionreklamen. För de vet att jag är ensam. De vet att jag är ett symtom. Och de låter mig vara det. Och så länge jag känner mig bekväm med mig själv och mitt liv. Så spelar inget annat roll.

bild.