En liten text om svartsjuka

Jag har aldrig varit traditionellt svartsjuk. Aldrig. Så som man ofta pratar om svartsjuka kan jag inte relatera till, för mig handlar det om något annat.

Jag är säker på att det inom de flesta människor finns ett litet bortglömt hörn. Det är kanske på insidan av kroppen, vid typ en armbåge eller så. En bortglömd del av en där allt självhat bor. Ni vet de där tankarna som man får leva ett helt liv för att lära sig hålla borta. De där tankarna som är så lätta att samla på sig men så svåra att bli av med. För mig är svartsjuka som en nyckel till det där hörnet.

Det kan räcka med en blick, ett speciellt tonläge eller kanske bara ett oskyldigt facebook-inlägg för att jag ska känna att alla känslorna dansar mambo inom mig. Det känns som att det sprätter ut i håret och gör det vilt och tovigt. Att det får färgerna i mitt synfält att bli starkare och alla problem bli mindre viktiga. Som om min rädsla för att bli lämnad eller bedragen får mig att göra de konstigaste sakerna, och jag älskar det.

Ja, jag tror att jag inte är ensam om att ha ett hatkärleksförhållande med min svartsjuka, för även om det egentligen är en ful känsla så får den mig att göra jävligt mycket. Den får mig att skapa, springa, skutta, plugga, laga saker, fotografera, plantera, läsa och resa. Det där lilla hörnet av självhat tar över mig i några timmar och får mig att känna att jag inte duger – men efter det är det som en stor spruta adrenalin som injicerar de mest magiska önskedrömmar om vad jag har möjlighet att bli. Är det löjligt? Hur känner ni? är jag ensam om att låta negativa känslor ge mig energi?