En önskan om en bättre värld
Helena är en av våra läsare och hon undrade om vi hade lust att publicera en av hennes texter. Självklart har vi det! Att ni läsare också ska vi tycka till och höras är ju en av anledningarna till att bloggen finns. Här filosoferar Helena om en bättre värld, och med handen på hjärtat: är vi inte ganska många som håller med henne?
Jag kan nog uppfattas som en ganska instängd person, för att jag inte riktigt vågar vara den jag är p.g.a hur dagens samhälle ser ut. Jag är egentligen väldigt öppen och pratar gärna med folk, om jag slipper ta första steget. Jag älskar mina vänner mer än allt annat. Jag älskar människor mer än allt annat. Om alla bara kunde vara öppna och snälla mot varandra. Om alla inte bara satt och läste tidningen eller tittade ner i golvet eller ut genom fönstret på bussen, utan istället tog sig tid till att prata med en annan människa för en stund, så tror jag att jorden hade varit en mycket finare plats att leva på. Allt fler hade känt sig sedda och fler hade fått en annan synvinkel på livet av att prata med andra människor. Ett sådant samhälle skulle jag vilja sträva efter, men hur man skulle uppnå det, det vet jag inte. Jag har som sagt själv blivit påverkad av samhället och jag beter mig själv som de instängda jag beskriver, även om jag innerst inne önskar att jag vågade vara annorlunda.
Sen kanske inte alla tänker som jag heller. Det finns med all säkerhet de som bara vill ha det tyst och lugnt och inte vill prata med någon, och det är nog också det som gör mig ännu mer osäker, för man vet ju aldrig hur någon ska reagera om man börjar prata. Jag vill inte vara en person som alla tycker är jobbig, konstig och påträngande, för det är vad de flesta verkar tycka om de som tar initiativ till att prata. Själv beundrar jag dem och önskar att jag vågade vara likadan. Sen finns det väl en del alkoholister och liknande som gärna pratar och är lite påflugna och det kan jag förstå om man inte tycker att det känns bekvämt, för det tycker inte jag heller, men i övrigt tycker jag bara att det är trevligt. Varje gång jag har pratat med någon okänd vid en hållplats eller på bussen så har jag alltid lämnat med ett leende på läpparna, för att det har givit mig glädje att prata med en annan människa, och även om vi aldrig kommer att träffas igen så har den personen tillfört något viktigt i mitt liv. Det är en fantastiskt känsla och jag önskar att flera skulle ta sig tid att uppleva en sådan enkel sak, för det mötet tar ju faktiskt inte hela dagen, men det ger i alla fall mig ett leende på läpparna, för resten av dagen.
Denna texten publicerade vi första gången på bloggen för ett år sedan. Men tyckte den var så bra att vi bestämde oss för att köra den igen! Vad har du att berätta?
