En saga, en häst och ett vackert slut
Sara har tidigare skrivit flera av sina dagboksinlägg här på bloggen, och detta är en berättelse som hon sammanfattar att, det man inte förstår genom fakta, det gör man begripligt med hjälp av sagor:
Min saga handlar om en häst. En livlig fux som älskar att springa. Varje gång hon galopperar över de gröna vidderna njuter hon i fulla drag. Hovar mot mjuk mark. Doften av gräs och daggvåt jord. En vacker värld i rörelse. Höger, vänster, hopp, uppför, paus – nej inte en paus, någonting pressar henne vidare. En skogsdunge, en sjö, ett bad – nej det gjorde ont i munnen, hon hamnade på en äng istället, full med underbart gott gräs! Hon stannar för att fridfullt beta av gräset. En humla surrar störd upp från en ängsblomma. Axen vajar. Allt är stilla. Eller borde vara stilla. Men någonting irriterar i magtrakten. Sliter i huvudet. Ont, bannor, rädsla. Hon anar fara och är på språng igen. Härliga rörelse, men friden är störd. Hon känner sig styrd. Lurad. Hungrig. Någon sitter på hennes rygg. Någon som tagit kommandot och som pressar hennes lilla kropp för hårt. Mer träning, mindre mat. Hon bestämmer sig för att göra sig av med sin plågoande. Stegrar, bockar och konstrar. Det är jobbigt och gör ont.
Dagarna går, men så plötsligt blir det stilla. Kan det vara så att hon kastat av sin ryttare? Är hon fri? Hon tar några prövande glädjesprång. Springer en bit. Stannar. Tuggar. Rädslan över smärtan finns kvar, men allt är stilla. Hon är fri! Vad ska hon göra med all denna frihet? Hon springer åt höger. Åt vänster. Vad många val det måste göras! Den spegelblanka sjön lockar, men varför har hon aldrig fått bada? Det kanske lurar faror i vattnet? Hon tar in på den invanda stigen istället. Springer, hoppar, vilar. Skogen är full av ljud. Hon känner sig lite ensam. Har ljuden en ägare och är denna farlig? Hon skyndar sig ut på gräset. Äter så hon storknar. Magen känns svullen. Så det var därför hon inte fick äta?
En moloken häst vandrar tillbaka till sin plågoande. Bjuder den upp i sadeln. Det svider när sporrarna tränger in i hennes skinn. Hon springer genom skogen och tillåts varken känna trötthet eller smärta. I detta trygga tillstånd av styrning och passivitet låter hon sin ande sväva ut ur kroppen. Jaga över det vackra. Utan gränser tränger den igenom saftigt gräs, hisnande backar och väldoftande grenar. Den rusar över vattenytan. Klyver den och svalkar sig i en skimrande spegel. Anden känner aldrig hunger eller törst. Aldrig smärta eller trötthet. Aldrig ångest, förvirring eller skam. Hästen känner sig som en vinnare. Det gör ryttaren också.
Så slutar där min saga, med en häst som svettig och stapplande rids över backar och hinder. Lydig och lugn men med en ständig önskan om frihet bortom lydnad och bortom konsekvensen av att göra sina egna val. Från och med denna dag ligger hennes öde i ryttarens händer.
Slut.
Ps, så slutar inte sagan på riktigt. Bara denna dag, för knappt ett år sedan. Ds.
