En sån där jävla ätstörning, ni vet – Tjejzonen

En sån där jävla ätstörning, ni vet

En sån där jävla helvetes sjuk jävla ätstörning. En sån där som får en att titta en extra gång på baksidan av vaderna, av låren. En sån där som får en att stryka nyckelbenen i tid och otid. En sån där som får en att ånga att man tog den där chokladbiten. Som får en att tänka “Åh, nu är jag sådär värdelös igen!”. En sån där jävla ätstörning som får en att gråta när man står på vågen, som kanske får en att tänka “jag är inte ens en riktig anorektiker! Om jag bara var fem, tio kilo lättare. Då hade jag haft rätt till min egen smärta. Då hade jag blivit tagen på allvar”. 

Att ha en ätstörning är inget kvinnoproblem, det är inget lyxproblem och det är inget medelklassproblem. Att ha en ätstörning är helt jävla sinnessjukt smärtsamt. På riktigt, alltid.

En ätstörning är missnöje, självförakt och maktlöshet tagen till en ny nivå. En nivå när “vill inte” blir till “kan inte”. När jag ser de tendenserna hos mig själv, samma som jag såg i högstadiet, i gymnasiet, hos min styvsyster och hos min kompis. Samma som jag sett hos olika klasskompisar, olika främlingar som passerat, människor som kommit in i mitt liv, och lämnat det, fortfarande i samma olyckam, så tänker jag “nej”.

Ibland är det inte så enkelt. Man ska ha respekt för att det inte alltid fungerar, men ibland, ofta, så gör det skillnad att jag skriker till mig själv inombortds att jag har makten över min egen kropp, att jag inte ska tillåta min ångest, min känsla av maktlöshet eller tillkortakommande att styra. Att jag inte ska tillåta mig själv att bli ledsen över saker jag kan göra något åt. Att jag inte är redo att lämna min identitet, min självkänsla och min hela jävla kraft till något annat. Någon annan. Då, i de korta ögonblicken, tillåter jag mig själv att ta mig själv på allvar. Då tillåter jag mig själv att äga mina tankar, min spegelbild och min sorg. Då tillåter jag mig själv att inte definieras.

tumblr_mju3ja42eM1rcwenyo1_500