En text om ensamhet och elförbrukning
”I taket lyste en glödlampa som aldrig stängdes av”
Så beskrev journalisten en fängelsecell i ett reportage jag hörde på radion igår. Det handlade om diktaturer, men bilden slog mig som otroligt allmängiltig. Otroligt poetiskt. Att det var denna bild han valt att representera frihetsövergrepp. Att vi tror att vi behöver ljus och glömmer att vi också behöver motsatsen. Att vi behöver ljud men glömmer att vi behöver tystnad. Att vi behöver kärlek men också ensamhet. Mörker, kan ibland vara det man saknar mest.
För så är det väl i livet tänkte jag. Att vi kan spendera vad vi tror är all vår tid på jakt efter harmoni och tillfredställelse. På jakt efter lycka. Men vi kan ofta glömma att vi behöver något annat också.
Jag tror inte att jag är den ende som behöver ensamhet. Känslan av att en dörr ibland inte kan låsas för många gånger. Att det ibland inte kan vara för tyst eller för mörkt. Men jag vet också att det finns människor som bara kan leva med andra. Som slutar fungera när de konfronteras med ett tomt rum eller tanken på att vara ensam en hel natt. Människor som bara kan känna trygghet i närheten av tända glödlampor.
Vad tror ni? Vad får ensamhet, mörker och tystnad er att känna?
Bilden är tagen av Petronella Lundmark, flera av
hennes bilder kan ni titta på här och här