En text om önskningar och om att bli vän med sin autopilot
Jag läste en gång en talbok som berättade något jag aldrig glömt. Den talade om en inre autopilot som finns hos alla människor. En del av hjärnan som arbetar mot ett mål, utan att vi alls behöver anstränga oss. Kan det stämma? Sitter det en gubbe i min hjärna som styr mig när jag inte orkar hålla i spakarna själv? Och hur vet han var vi ska ta vägen?
Jag ligger i sängen. Det är kväll. Mörkt. Tyst. Jag är fem, tio, tolv, femton, tjugo år. Händerna är knäppta. ”Gode gud. Hjälp mig bli vän med Emmelie igen. Hjälp mig våga stå på hästen. Hjälp mig hitta en ny bästis. Hjälp mig vara nöjd med mindre än MVG. Hjälp mig vara stark och självständig.” Det fungerar! Inte varje gång, men oftast blir jag bönhörd. Betyder det att det finns en Gud? Vem skulle annars lyssna på mina böner och hjälpa mig med ett handtag på vägen?? Kanske jag själv…
Så här ser teorin ut: Vi styrs alla av våra tankar och önskningar. Allra starkast är de uttalade eller nedskrivna bönerna. Ropet på hjälp. Önskan om tur. Viljan att våga. När jag formulerar en önskning i ord vidarebefordras den till min inre autopilot. Han rattar spakarna: ”Sara vill bli vän med sin klasskamrat. Mot försoning!” Ända tills målet är uppfyllt kommer det undermedvetna putta mig i rätt riktning. Plötsligt ser jag saker jag inte tänkt på förr. Små detaljer. Pilar som pekar åt rätt håll. Fast det vet jag förstås ingenting om. Jag bara lever mitt liv. Flyter med. Tills jag plötsligt står där på skolgården och skrattar. ”Äsch, det gör inget. Vi var dumma båda två. Kom så går vi och gungar!”
Visst känner du väl igen symptomen. Detaljerna som träder fram skarpare än någonsin när de plötsligt betyder någonting för dig. Alla Nike Air skor i turkos, just när du kommit ut från affären där de tyvärr utgått ur sortimentet: ”Det var ju jag som skulle ha de där skorna.” Alla försmädliga leenden, just när du känner dig som minst och fulast: ”Hela världen vet att jag inte är värld mer än en dammtuss…”
För vad händer om autopiloten ställs in på ”Förlora” istället för ”Vinna”? Säger han; ”Nej, nu måste piloten vara galen, åker vi dit kommer vi ju att krascha!”? Nej, han är bara en maskin som följer den rutt han anvisats. Därför fungerar ”Bli mobbad, hatad och underkänd” lika bra som ”Bli populär, älskad och godkänd”. Därför stämmer uttrycket ”du hamnar där du tittar” lika bra i livet som under de första vingliga cykelturerna. För autopiloten är effektiv. Han kan få en smal, söt och populär tjej att bli tjock, ful och ensam om han får de instruktionerna. Utan att hon vet hur det går till dras hon allt mer till godsaker. Rör sig mindre. Får sämre hållning. Klär sig kanske sämre. Uppför sig illa. Lämnar sina vänner, men känner sig lämnad. Autopiloten ger inte upp förrän han nått sitt mål. Bekräftelse!
Ja, jag läste en gång en talbok som fick så många pusselbitar att falla på plats. Den fick mig att förstå varför vissa oftast lyckas med allt de tar sig för, medan andra lika talangfulla misslyckas. Den fick mig att inse att god självkänsla, bra mål och tilltro till livet kan ta vem som helst hur långt som helst. Att goda och dåliga spiraler är realiteter. Att varje spiral kan brytas. Att jag är den enda som bestämmer åt vilket håll jag vill rikta min autopilot. Det vill jag att alla ska förstå. Jag önskar att alla kan få känna glädjen i att bli bönhörd. Styrkan i att kunna lita på att allt blir bra, bara man själv verkligen önskar att det blir så. Lycka till! Kramar Sara.