En text till alla som tycker det är barnsligt med ätstörningar
Jag är 23 år gammal, och jag är väldigt smart. Inte smartare än andra. Men fortfarande väldigt smart.
Jag kan argumentera för grunden för politiska skillnader mellan Sjöbo och Skellefteå. Jag kan göra min egen curry. Jag vet hur man hanterar ett epileptiskt anfall. Jag kan en hel del om teleskop. Men jag kan fortfarande inte sätta ord på hur jag känner inför min egen kropp. Så komplex är jag. Så komplex är alla människor.
Vissa kanske skulle mena att det är ett tecken på att jag är en bristande förebild att jag väljer att skriva en text på detta sättet, jag tycker tvärtom. Om man vill vara en god förebild så ska man inse att problem inte alltid kan lösas genom att visa upp sätt för hur folk tagit sig ur ett problem, man ska förstå hur samma människor kommit in i problematiken till att börja med.
Jag är 23 år gammal. Och jag erkänner att jag inte har den minsta lilla erfarenhet av hur jag hanterar och ser på min egen kropp som något annat än främmande. När det varit som värst ser jag på den med avsky. När det varit som bäst med acceptans. Jag är en av flera miljoner tjejer som känner på detta viset. När jag mått som värst har folk bagatelliserat mina problem. Sätt på dem som ”faser”. Som okunskap eller naivitet. Men främst har folk inte sett mina problem alls. Jag har blivit bemött med tystnad, likgiltighet och ofta med irritation och förakt. Jag har fått utskällningar när folk har sett mina problem, trots att samma människor haft chansen att lyssna på dem.
Det finns människor som tycker att ätstörningar är barnsligt. Men till det jag vill säga är att trots att jag levt 23 år, trots att jag hittat på sätt att klara mig ur de mest skämmande av knipor, de mest påfrestande av jobb och studier. Trots att jag hittat sätt att överleva i främmande länder och sätt att ta mig igenom fem år av universitetsstudier har jag fortfarande inte hittat ord som beskriver hur jag känner när jag ser mig själv i spegeln. Och jag tror inte att jag stött på en enda människa som förstått det frören nu. Så till alla er som känner samma sak, som blivit bemötta med samma tystnad eller litenhet – låt er inte skrämmas, för det finns faktiskt människor där ute som vet hur det är. Och ibland kan man behöver lite av dessa människors hjälp för att hitta rätt ord och rätt väg för att bli bättre.