En yogini – Tjejzonen

En yogini

Jag är en yogini, en sån där yogamänniska ni vet. Som springer på studion, och pratar om tiden på mattan som att det är en terapisession. Det är lätt att skämta på yogis bekostnad, för ofta tar vi oss själva på så stort allvar, det där typiskt yogiska: den där drömska, leende, krammande, öppna och ANDLIGA yoginin som pratar om yoga som att det är något livsomvälvande. Den felande länken mellan dig och lyckan, eller LYCKAN. Hur många människor känner du som svarar på frågan “Hur är det med dig?” med “Blissed out!“. Jag känner en hel del… Vad betyder ens det? Blissed out? Det låter typ som man är nerdrogad…

Men om jag ska vara helt ärlig så förändrade yogan faktiskt mitt liv.

Tisdagskväll kommer Mia in, hon brukar komma till studion flera gånger i veckan. Denna kväll ser hon lite härjad ut, säger inte hej, vilket är konstigt för i vanliga fall är hon glad och social. Hon lyckas få fram vilken klass hon vill gå på innan hon brister ut i gråt. Verkligen brister, “Förlåt. Jag är bara så trött” säger hon. Jag kramar om henne och säger “Det är ok, du är här nu, jag vet precis hur det känns.” För jag var där för tre år sedan, när jag började, när jag alltid var så trött att minsta stressfaktor fick mig att bryta samman. Ni vet kanske vad jag menar, när man börjar gråta så fort någon är snäll mot en, man klarar inte av ett leende, klarar inte av förståelse.

Men det handlar inte om yogan egentligen. Det handlar om träning, stretching, ändrade kostvanor, livsattityd, tillräckligt med sömn, lära sig lyssna på sina egna behov… Det är svårt att må bra, det är hårt arbete. Intentionen att vilja må bättre räcker inte, det är inte nog att konstatera att du inte vill må dåligt, att du vill vara lycklig. Du måste faktiskt göra något, inte passivt vänta på att något ska hända. Att universum ska placera lycka framför dig som ett offer, för lycka handlar inte om din yttre situation, utan om hur du hanterar den situation du befinner dig i. Din attityd, hur du reagerar på världen, från ögonblick till ögonblick.

Det är svårt att må bra, men i slutändan är det värt det. Att hitta balansen mellan att inte kräva för mycket av sig själv, och att inte kräva för lite. Inte för att jag hittat dit än, men jag är mil bortom där jag startade för tre år sedan när jag först ställde mig på mattan. Och det är det som är intressant, det är det som är arbetet. Som vi yogis säger, stup i kvarten, “everything is practice.”

Bild.