Ett argt öppet brev om "Duktig flicka syndromet"
Duktig flicka syndromet används för att beskriva prestationspressen som är vanlig hos unga tjejer idag, vi på bloggen använder traditionellt termen ”Prestationsprinsessa”. Vi tjejer sägs vara så inriktade på att få bra betyg att vi får stressproblem. Vi låter pressen på oss att se bra ut få oss att dansa in i famnen på en ätstörning. Vi låter vår personlighet och vad vi vill vara duka under för vad vi förväntas vara. Duktig flicka syndromet är en vuxenvärldens sämsta bortförklaringar.
Jag har själv använt termen många gånger – men bara när jag pratar om andra – det var först när en sjuksköterska sa det till mig som jag insåg att det är en jävla dum term. Den säger mig ingenting. Den gör ingenting för att jag ska kunna lösa mina egna problem.
Tvärtom får det mig att må sämre. Som att alla mina problem är inbillade. Som att det är mitt eget val att känna att jag inte räcker till i skolan, på arbetet, med mitt utseende (vilket är tre vanliga tillkortakommanden som tjejer med ”Duktig flicka syndromet” verkar fokusera på). Men värst av allt är att termen insinuerar att DET ÄR INGEN ANNAN ÄN JAG SJÄLV SOM STÄLLET ORIMLIGA KRAV. SOM OM INGEN ANNAN ÄN JAG BEGÄR ATT JAG SKA MÅ DÅLIGT.
Detta är enligt mig absolut bullshit. Totalt meningslöst kräk-snack.
För det första: förstår ni vad jag menar? Att använda termen ”Duktig flicka syndrom” är som att säga ”Hon behöver inte ha MVG i allt, det är bara hon själv som tror det. Det är därför som hon sitter uppe hela natten och pluggar”. Eller: ”Men hon behöver ju inte banta, hon var ju smal från början – det är bara hon som tror att hon måste se ut som dom på TV”. Eller tilll och med: ” Men behöver ju inte ha fina kläder och långt hår, hon får ju se ut precis som hon själv vill – det är bara hon som tror att hon kommer bli annorlunda behandlad då”. Skitsnack. Dom flesta av oss unga tjejer har nog mer än en gång upplevt att pressen att prestera kommer utifrån oss själva. Och framförallt att man får skit när man inte alltid gör rätt. Jag har aldrig velat ha MVG ”bara för att”. Aldrig bantat för att ”se ut som dom på TV” och aldrig inbillat mig att jag får skit för att jag ser annorlunda ut. Jag får skit.
För det andra: skit? Ja! Massor av skit! Av föräldrar, vänner och samhället. Av tränare, kusiner och storasyskon. Så istället för att mena att pressen att prestera är onödig, så borde vi kanske ge alla tjejer (och oss själva) stöd, pepp och kärlek även när vi inte lever upp till förväntan. Till exempel väga säga:
– Istället för att vara stolt över mig när jag får bra betyg, var stolt över mig för hur jag är som människa!
– Istället för att säga att jag är ””fin” och ”frisk” när jag är smal och välklädd, låt mig veta när jag är fin i vardagen!
– Istället för att säga att jag gör bra ifrån mig varje gång jag presterat något stort (vilket beror på både tur och omständighet), få mig att känna mig kompetent och stark VARJE DAG.
Och sluta använda termen ”Duktig flicka syndrom”. Det låter så bagatelliserande. Jag vill inte vara en duktig flicka. Vem vill det egentligen? Jag vill bara ha makt nog att vara nöjd med mig själv. Och det verkliga problemet är att det är så jävla svårt ibland.