Ett brinnande, blödande hjärta
Therese har skrivit en text som de där tankarna som blir fysiska. De som skapar ett inspirerat sinne och ett blödande hjärta. De känslor som sätter sig i väggarna och i huvudet och i kanterna på kroppen:
Ett brinnande, blödande hjärta. Jag tror att vissa av oss föds in i den här världen med ett sådant. Vi ser och berörs av orättvisorna omkring oss på ett väldigt intimt sätt, allt kryper liksom in under skinnet på oss och vi vill hjälpa, kämpa, ändra. Ett brinnande, blödande hjärta är dock ingen garant för godhet eller rättrådighet. Ibland är det kanske till och med tvärtom så att våra brinnande blödande hjärtan leder oss att handla felaktigt, elakt eller dumt. Det där hjärtat som skaver och pockar på oss, som tvingar oss att agera gör oss mottagliga för allsköns emotionellt laddad information och ibland kanske vi känner mer, än vad vi analyserar innehåll i sådan information. Ibland kanske vi inte stannar upp och tänker att någon kanske duperar och vilseleder oss, att vi kanske inte agerar i vårt eget eller dem vi tror oss hjälpas bästa intresse.
Vi med brinnande, blödande hjärtan är beroende av familj och vänner som vill oss väl, som vågar ifrågasätta våra val och kan ge oss råd. Vi behöver oftare än andra en tröstande famn att krypa upp i, för det tar oss så hårt när vi inser att vi gjort någonting fel, att vi inte alltid kan lyckas, att vi inte alltid kan hjälpa alla som vi tror behöver hjälpas. Vi känner en sådan intensiv skam när vi sårat någon och en så djup skuld när vi känner på oss att vi vunnit orättmätiga fördelar. Vi är sådana som gråter av ilska när vi agiterar om det djupt orättvisa i att vissa papperslösa inte vågar åka tunnelbana till sitt uselt betalda svarta lönearbete, för att kunna betala sin ockerhyra, på sitt svartkontrakt. – de törs inte den här veckan, för de hade inte råd med något SL-kort och gränspolisen haffar papperslösa plankare i tunnelbanan för att kontrollera deras papper, och de har ju inga förbannade jävla papper! Nästan skriker vi, vanmäktigt. Eller så är vi förbannade över att det inte finns tillräckligt med lediga hyreslägenheter i städerna för att kvinnojourerna ska kunna placera hotade familjer. Eller upprörda över att det finns barn som svälter, över att människor hotas och förtrycks, över att skogar huggs ner och ursprungsbefolkningar fördrivs.
Det är sådana som vi som blir aktivister, konstnärer, hjälparbetare, präster och lärare. Men det är också sådana som vi som ibland blir våldsbrottslingar, självmördare, fascister, och sektledare.
Ibland är det förjävligt att ha ett hjärta som brinner och blöder. Ibland tänker (drömmer) jag att om vi alla tillsammans kan laga världen, så kommer vissa hjärtan fortfarande att brinna, men inga hjärtan kommer att blöda.