Ett utvecklande jobb – Tjejzonen

Ett utvecklande jobb

Sara ville dela med sig av vad hon tycker och tänker om frasen “ett utvecklande jobb”.

En av de saker som har stått högt upp på min önskelista i livet ”ett utvecklande jobb”. Det ligger i tiden att sträva efter att arbeta med någonting som är intressant, varierande, stimulerande och utvecklande. Inte så konstigt egentligen . 40 timmar i veckan drygt 40 veckor om året tillbringas ju på jobbet. Det är ca 30 % av årets vakna tid. Tänk att gå och ha tråkigt en tredjedel av livet! Jag haaatar att ha långtråkigt. Men måste det vara tråkigt att arbeta med någonting som är enformigt, okomplicerat och utan utmaningar eller karriärmöjligheter? Det har jag gått och funderat på under årets sommarjobb.

Jag har arbetat på en av Sveriges häftigaste platser, Tjeggelvas (se tidigare inlägg). Vi har blivit nedsläppta med helikopter, bott i tält och vandrat mellan historiska boplatser. Ett riktigt äventyr! Det är dock inte helikopterfärden, tältandet eller upptäcktsfärderna som varit mitt arbete. Det jag faktiskt har gjort är att gå i tysthet flera timmar om dagen för att sedan sitta i tysthet och räkna och sortera löv. Hur utvecklande låter det på en skala? Ungefär i samma klass som att gå med en hacka eller lie på en åkerlapp som gemene man för 100 år sedan kan jag tro. Det är bara ett par generationer tillbaka som folk spenderade timmar varje dag med ett fysiskt krävande och mentalt okomplicerat arbete. Man knogade på i tysthet, utbytte enstaka fraser och pratade om vädret på kafferasten. Tänk vad mycket man måste ha hunnit tänka på den tiden! Verkligen tänka menar jag, inte bara koppla på intelligensen för att slänga ur sig smarta fraser och imponera på kunder och vänner dagarna i ända. Jag kan inte låta bli att undra vad för slags inre visdom jag missar om jag fortsätter att vara tyst högst en timme om dagen (och den timmen har jag en talbok i öronen) snarare än åtta.

Det fanns en tid när jag var rädd för att bli ensam med mig själv och mina tankar. Det är skrämmande hur sårbar man blir utan referensramar och yttre bekräftelse. Tankar kan inte tystas, de kan bara överröstas. Vad händer när omgivningen inte längre distraherar dem? Kommer ångesten och stressen att ta över? Hur ska jag orka med mitt eget sällskap timme efter timme? Faktum är att tankarna får vingar och tiden bara flyger iväg. Mitt eget sällskap blir roligare och roligare för varje dag. På samma gång är jag totalt medvetet närvarande (försök vara annat när du klafsar genom en myr) och långt bort i fantasin. Helt utan ansträngning! Det är meditation i rörelse. Jag har lärt mig nu att inte vara rädd för att ha långtråkigt. Det är frånvaron av tristess man ska akta sig för! En stressad hjärna kan inte uppskatta tystnaden, då börjar den älta och problematisera. Numera är jag övertygad om att städerskor, industriarbetare, bärplockare och andra med tid för eftertanke är orakel jämfört med alla lyckade karriärjägare. Att kommer att ägna resten av mitt liv åt att räkna löv eller kratta grusgångar är fortfarande osannolikt, men ödmjukheten inför det enkla i livet kommer jag alltid att ta med mig. Likaså lärdomen om att ”tystnad måste skyddas så som sårbara saker måste skyddas, vårdas så som växande saker måste vårdas” som Camilla Lif så vackert formulerade det i helgmålsringningen i p1 den 6 augusti. (Lyssna gärna på den tänkvärda predikan vare sig du är troende eller ej.) Slutsats; var inte rädd för att ha tråkigt, du kommer att bli förvånad över hur roligt det kan vara.