Ett värdelöst vapen

Jag heter Karin, är 27 år gammal och rökfri. Utan att överdriva så känner jag mig lite som en gammal missbrukare eller nykter alkoholist, en sån där som tror att han eller hon har kommit till någon slags insikt, ni vet.
Jag vill dela med mig av den insikten, för den är inte alls som jag trodde att den skulle vara.
Jag har idag varit rökfri i 172 dagar. Jag hade rökt i lite mer än tio år och sa till folk att jag rökte typ fem cigaretter om dagen. Det var ljug. Jag rökte minst tio, fler om jag hann.

Hur det känns att ha slutat? Skitbra. Och förjävligt. Jag tänker inte ljuga, jag är fortfarande sugen förvånansvärt ofta. Men rätt ofta går suget att stilla med en kopp kaffe eller med tanken på att det faktiskt inte hjälper.

Det hjälper inte. Det är min insikt.

Rökningen hjälper inte, den ger mig inget och tar inte heller bort något jag inte vill känna. Det var därför det gick att sluta. Jag kunde sluta därför att cigaretterna inte längre tog bort oron jag kände när jag ville ha en cigg. Rastlösheten och suget var fortfarande kvar när cigaretten var slut.
Nikotinabstinensen gick över efter en vecka. Vad som däremot inte gick över på en vecka, och fortfarande inte har gått över, är känslan av att inte vara hel. Känslan av att inte ha den där pinnen att fippla med, föra till munnen, gömma sig bakom. Men den är bara en av sakerna i kedjan av saker som fyller en och får en att känna sig hel. Om jag var ute och käkade så ville jag först ha mat och kanske något gott att dricka, sedan något sött efter maten, sedan kaffe, sedan cigg… sedan var det tomt igen. Jag kände mig fylld och hel under en måltid så länge det fanns något att stoppa i mig, så länge det fanns något att fylla mig med, gärna något som gav mig någon form av rus.
Vad hände när jag tog bort ciggen? Inte ett skit. Jag blev tom lite fortare bara.

Detta är min insikt och den är varken vacker eller cool. Den är mest sorglig.
Alla röker väl av olika anledningar men om man röker för att stilla oro och ångest så glöm det. Rökning stillar inte ångest, det skapar bara beroende inget annat. Utan cigaretterna vågar jag nu se och ta på min ångest. Visst fan är det jobbigt, men inte lika jobbigt som att gömma sig bakom en cigg.

Ett sista pepp: jag har aldrig känt mig så nöjd som jag gjort det senaste halvåret. Att vakna upp varje dag och känna att jag klarat ännu en dag utan nikotin är ett rus som inte verkar försvinna. Och om oron kommer så låter jag den komma, den lilla ciggen var ändå ett värdelöst vapen.