Evie om politisk korrekthet: – Tjejzonen

Evie om politisk korrekthet:

I skolan och runt matbordet kommer det ibland upp samtalsämnen som berör oss alla. Ämnen som kanske är lite svårare, som kräver att man tänker till lite extra. Ämnen som får oss alla att ifrågasätta våra egna värderingar. Evie har skrivit en text om vad som kan reta upp henne: 

Det finns en viss typ av politisk korrekthet som irriterar mig. Den typen av politisk korrekthet som övertygat sig själv om att vissa fel rättats till, och det därför inte är några problem att tala illa om vissa grupper som grupper, som dem. Som i diverse fikasamtal kring Israel/Palestina, allt som oftast summerade i ett självgott “Men de skulle ju aldrig gett  Palestina till judarna.”

Jag menar inte att det är politiskt korrekt att hata judar, men det är politiskt korrekt att glömma bort judehatet som genomsyrat Europa sen tidig medeltid. Det är politiskt korrekt att glömma varför just judar under tusen år i Europa, och mycket mycket längre i mellanöstern, betraktats som mindre värdiga, mindre mänskliga. Det är inte en historia vi kan bortse ifrån, som vi kan bortfärdiga. Det är ett hat som grundar sig i en ganska grundläggande social funktion. Skapandet av detandra  för att skydda det egna.

Gruppidentiteter är instabila, de är bräckliga. Oavsett vilken grupp vi tillhör, eller vilka, måste vi ständigt stabilisera denna gruppidentiteten. Mot andra, som tillexempelvis judar, eller romer, muslimer, eller bara “invandrare” rent allmänt. Det här händer ständigt och jämt, ibland tillsynes harmlöst som när vi hänger gulblårandiga band kring studenters halsar eller hejar på “Sverige” under OS, eller nästan oförståligt fruktansvärt som när den europeeiska judiska befolkningen gasades ihjäl på löpande band under förintelsen.

Som nation beskriver vi oss själva, som nation har vi en historia. Jag tycker att Henrik Arnstads observation att den svenska nationalismen innefattar en syn på Sverige som tidigare moraliskt bakrutt, vi hånar vår påstådda “neutralitet” (tex. under andra världskriget) hej vilt och anser oss nu upplysta. Mot detta har vi ställt får främsta nationalhjälte som framträdde under andra världskriget, Raoul Wallenberg, som vi, till skillnad från hans moraliskt förkastliga samtid, vet att uppskatta ordentligt. Alltså, ensam hjältegestalt i strid med en moraliskt förkastlig stat. Så otroligt romantiskt.

Men är det så? Och vad har det egentligen att göra med vår nationella svenska identitet? Läs vidare här:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/privatpersonen-wallenberg-raddade-inga-judar-det-gjorde-svenska-staten,
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bengt-jangfeldt-raoul-wallenberg-fattade-sjalv-besluten,

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ingrid-carlberg-raoul-wallenbergs-raddningsaktion-finansierades-av-usa