Familj och sociala medier

Evie har skrivit en text om vad som får henne att skratta framför datorn och varför det, inte alltid, är självklart vad man gör när man trycker på ett tangentbord…

Min morbror vägrar använda facebook. Precis efter jul var vi hemma oss han och hans sambo på mini-släktmiddag och mamma spenderade ungefär två timmar med att lära honom att använda facebook så att han kunde skicka henne ett meddelande när han kom fram till Thailand två dagar senare. Två dagar senare ringer han då såklart, och säger att de kommit fram till Thailand. Och att ”hon tyckte ju att jag kunde använda facebook men nu ringer jag i alla fall så du kan ju hälsa att vi kommit fram!” minsann. Så där lagom defensivt.

Nu har min kusin bott i Kanada i några månader, som semester eftersom han jobbar precis hela tiden (det här är ett släktdrag, att vi aldrig kan slappna av, att vi aldrig känner att vi åstadkommit tillräckligt mycket för att faktiskt inte göra något mer än i tre timmar. för du har man ju faktiskt vilat). Han fyllde år när han var borta, och jag antar att han är lite svår att få tag på för min morbror bestämde sig för att skriva på hans facebook vägg. Grattis på födelsedagen, älskar dig osv. Fast han skrev det i sin status.

Vilket jag fortfarande, några veckor senare, tycker är ungefär det roligaste som inträffat i år. Ungefär lika roligt som när min mormor efter att ha stått och stirrat på mig i cirka 5 minuter när jag satt och skrev hemtenta i hennes kök på min mini pc frågade, mycket misstänksamt, om jag skrev.

Det roliga ligger inte så mycket i att min mormor inte förstår vad en dator är, eller att min morbror inte kan använda facebook, det roliga ligger i att jag är så omedveten om hur onormalt allt jag tycker är normalt är… För tänk hur fantastiskt det är att min mormor som växte upp i en liten stuga med nio syskon utan elektricitet kan betala med kort i affären.

Eller som Louis CK säger: ”Now we live in an amazing, amazing world and it’s wasted on the crappiest generation of just spoiled idiots.”