Får man vara nervös över framtiden? – Tjejzonen

Får man vara nervös över framtiden?

“Men vad ska du göra med ditt liv? Jag menar, hur länga vill du leva så som du gör nu?”

När jag jobbar brukar jag äta frukost vid åtta. Matbordet på jobbet är precis vid fönstret och jag vet ungefär var jag brukar sitta. Vad jag brukar se. Lönnen som blir rödare eller grönare med årstiderna och bilarna över lidingöbron som blir fler och fler ju mer klockan går och ju mindre smörgåsskivan blir. Jag brukar sitta tyst och hoppas att min kollega inte ska prata med mig, för på den korta stunden brukar det fattas många viktiga beslut. 

Vid sidan av skolan jobbar jag som personlig assistent vilket innebär att jag hjälper en person med funktionshinder med sina dagliga bestyr. Jag älskar det, för det innebär helt och fullt att jag lever någon annans liv de dagarna. Tvättar någon annans kläder. Lyssnar på någon annans musik och lagar någon annans mat. Det är samma person jag jobbat med i två år vilket innebär att jag är som en liten version av henne nu. “Men vad ska du göra med ditt liv?” frågade hon härom dagen när jag vek hennes skjortor med en speciell ömhet jag sparar just till jobbet.

Jag tycker inte om den frågan, för jag brukade ha ett svar på det. Jag ville bli journalist. Jag ville leva ensam utan barn och partner. Jag ville skriva böcker om latinamerika och jag ville allt det som alla vill när de känner sig inspirerade. Jag ville leva så mycket som möjligt. Nu vet jag inte.

Vi har alla små kriser ibland när vi inte riktigt vet vad vi ska göra, oftast löser det sig. Man inser att man inte behöver leva sitt liv för andras skull och att det inte gör någonting om man inte har den bästa utbildningen, det mest välbetalda jobbet eller den mest romantiska pojk eller flickvännen. Man inser att varm choklad smakar lika gott fast man inte kom in på Handels och att det är lika roligt att måla trots att man inte fick jobbet man ville ha och att kyssar är lika goa trots att de inte kommer från Danne i 9B.

Och jag tänkte på det när jag åt frukost igår, om jag verkligen ville leva såhär, och insåg att anledningen till att jag tycker om att jobba så mycket inte bara är för att jag trivs eller för att det tillåter mig att lyssna på hennes folkmusik över en gryta rotfruktssoppa, utan för att jag för en kort stund lever ett liv där någon annan redan bestämt hur vardagen ska se ut. Jag tycker egentligen precis lika mycket om att leva mitt eget liv, det jag inte tycker om är tanken på att ha fattat fel beslut.

Vad känner ni? Är ni nervösa ibland över framtiden?