Favorit i repris: När blåa ögon ser svart

Här kommer en text som Matilda skrev för ett par år sedan, en liten reflektion om hur det är att dricka, göra bort sig och se på allt när man är nykter: Vad tycker ni? 

När man är berusad påverkas ens omdöme. Det är därför man blir ledsnare, argare, kärare och gladare när man dricker. Det är därför man kan vakna upp dagen efter och vilja gå under jorden för att man gjorde något kvällen innan som då kändes som en smart och mycket motiverad sak.

När jag tänker på unga som dricker, saker som går fel och handlingar som inte går att ta tillbaka så tänker jag på Riccardo som mördades i Stockholm för ett par år sedan. Melissa Horn har gjort en otroligt fin låt till honom och jag blir så ledsen varje gång jag lyssnar på den.

De flesta i min ålder berördes av den här händelsen. Någon kände någon, som var släkt eller arbetade med antingen Riccardo eller killarna som var anklagade för misshandeln. Min lillasysters tjejkompis hamnade mitt i bråket och fick sitta med Riccardo och vänta på ambulansen.

Det händer så mycket idiotiska och sjuka saker när man dricker. Man ligger med fel kille, börjar bråka med sin bästa kompis, slår till någon, halkar i en trappa, går vilse, kräks mitt på gatan, tappar sin favoritsjal, blir av med väskan och spenderar mer pengar än vad man har. (Ett sidospår: en kompis pojkvän jobbar som barchef på Stureplan och har berättat att de alltid hittar hur mycket skor som helst efter stängning, och oftast bara en. Hur sjutton går det till när man tappar EN sko och bestämmer sig för att gå hem utan den!?) Man vaknar dagen efter och mår som en sopprot, man ligger på badrumsgolvet, kräks, svär på att man aldrig ska dricka igen och spenderar hela dagen i ett mörkt rum liggandes i horisontellt läge.

Ändå gör vi det igen. Kanske bara ett par dagar senare. Och så börjar karusellen om igen. Varför är det så egentligen?