Feber!
Evie har varit sjuk på senaste tiden, men ändå tagit sig tid att skriva till oss på Tjejkraft! För livet kan ju vara hemskt ibland, och Evie delar här sina erfarenheter av när vuxenlivet ibland väger lite väl tungt…
Första gången jag kände mig riktigt vuxen var när jag precis flyttat till Uppsala för att börja plugga och fick influensan. Jag tror att det är någon form av initiering, första gången man är tvungen att gå till mataffären med feberyrsel, laga mat till sig själv och sen stoppa ner sig själv i sängen. Jag var även sjuk när jag flyttade från Uppsala, jag hade opponering på min c-uppsats på en torsdag, sen skulle flyttlasset gå på lördag och jag hade självfallet inte packat ens. Men jag gick hela vägen in till engelska parken från flogsta (vilket tar ca 20 minuter när man är frisk, och ca 2 timmar när man har 39 graders feber) och opponerade. Min handledare sa att jag sa lite blek ut och jag svarade att jag nog hade feber, men att det nog skulle gå bra ändå. Vilket det gjorde. Sen släpade jag mig hem och packade ner alla mina världsliga ägodelar.
Jag vill bara påpeka att det här är otroligt idiotiskt beteende. Jag kommer från en typisk arbetarklass familj, min mormor flyttade hemifrån första gången när hon var 13 för att börja arbeta och min mamma när hon var 16. Det finns liksom ingen tid att vara sjuk, sjukdom är svaghet och kan överkommas med ren envishet. Eller, som min bästa vän som tenderar att arbeta 75 timmar i veckan (ingen överdrift) och som ändå känner att hon måste gå till jobbet med feber sa till mig ”Man kan ju inte vara ledig bara för att råkar vara sjuk!”. I morse orkade jag knappt klä på mig, det tog 3 timmar innan jag orkade gå upp ur sängen. När min mamma frågade mig om jag hade feber säger jag nej. ”Men jag känner mig lite svag och yr och sådär. Och jag har ont i alla leder.” För det låter ju inte som feber….