Flickan som sålde sin kropp.

Nu är det dags för vår första gästblogg och vi är stolta att få publicera en text skriven av författaren och upphovskvinnan till manifestationen INTE TILL SALU som går av stapeln i Stockholm idag. Caroline Engvall är författare till ”14 år till salu”. Uppföljaren heter ”Skamfläck” och har release imorgon.

När jag mötte henne första gången kunde jag inte förstå. Hur kunde någon frivilligt utsätta sig för det som 16-åriga Tessan gjorde? Hur kunde man ta kontakt med män som man visste skulle ha sex och misshandla en med trasiga flaskor, galgar och knivar. Och efteråt, efteråt tycka att det var det enda man var värd. Att det var ens eget fel. Det var ju jag själv som tog kontakt.

Tessan, som blev min huvudperson i boken ”14 år till salu”, var bara 14 år när hon blev våldtagen av Niklas, den snyggsnälle killen i skolan som ingen trodde något ont om. Tessan sa inget till någon. Vem skulle lyssna? Och när bästa kompisen yttrade orden ”Vi horar” kändes det inte som någon stor grej. Kroppen var ju redan så förstörd. Att hitta männen på internet var enkelt, det tog bara ett fingerknäpp. Och snart rasade Tessan – den duktiga tjejen med schyssta föräldrar och bra syskon – ner rakt i helveteshålet.

Ju fler män som tog för sig av henne desto sämre mådde hon.
Ju fler män som utnyttjade hennes kropp desto tystare blev hon.
– Vem skulle tro dig om du berättade? Du är ju bara en liten hora.
Att berätta Tessans historia högt var som att lyfta på locket till en popcornkastrull som aldrig ville sluta poppa.

Pop. Pop pop. Pop pop pop.

Det som vi så länge velat blunda för blev nu svidande verklighet – och att ge bort sig själv till andras våld för att det gör så ont på insidan var ett nytt fenomen.
– Det här finns inte i Sverige. Det kan inte stämma, sa en välutbildad professor till mig för tre år sedan.
Idag vet vi bättre. De här unga finns. Både tjejer och killar. I alla delar av landet. I alla samhällsklasser. Internet har blivit en ny arena och efterfrågan finns bara några knappklick bort. Det är i de tidiga tonåren vi börjar ta tag i våra liv på egen hand – och ibland blir det så fel att vi kan få men för livet.

Idag vet vi att dessa trasiga unga, som utsätter sig för så skadligt sex, finns, men få pratar. Skam och skuld är en effektiv munkavle. Men varför berättar man bara inte, om det nu är så läskigt det man gör? Raderna från 17-åriga Camilla är talande.

”Man känner skuld för att man är den som initierat något, man bad om det. Att se att man var ett barn och att den vuxne alltid har ansvaret i den relationen är det svåra. Därför bär man alltid på skammen för att man är något som samhället tycker illa om. Det finns medlidande och på ytan en offersyn men i själva verket blir man äcklig och något som är smutsigt. Man blir ju en del av själva handlingen.”

I våras presenterades Göteborgs universitets undersökning UngKAB09, en undersökning bland unga vuxna och ungdomar som ägde rum sent 2009. Resultatet blåstes upp stort i tidningarna. 46 procent av unga kvinnor anser sig ha haft sex mot sin vilja någon gång i livet. Nästan hälften av de tillfrågade. Det är mycket och skrämmande och det är också det media har fokuserat på idag.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak ur undersökningen, nämligen att de de allra flesta unga som svarade var nyktra vid det senaste sextillfället. Det är dock vanligare bland de yngre att man varit berusad. Dubbelt så stor andel bland dem under 20 år, jämfört med övriga, var mycket berusade då de hade sex. Detsamma gäller personer med låg självkänsla och dem som debuterat tidigt sexuellt.

Här tycker jag att vi har hittat kärnan – som också handlar om varför unga hamnar i en destruktiv spiral när det gäller att halka in i destruktivt sex för att låta ångesten pysa ut. Självkänslan – eller brist på sådan.

Man behöver inte ha varit utsatt för incest eller en missbrukande familj för att vilja utsätta sig själv för detta. Det räcker med ett känslohål i själen, ett bekräftelsebehov man vill fylla. Dessa hål syns inte på utsidan. Den som utsätter sig för farligt sex behöver inte se ut som vi tror.

Nätet är en lätt fälla för alla. En oskyldig toplessbild, det är väl inte så farligt?
Om någon tycker att jag är snygg, det är väl perfekt att få lite betalt till och med?
Men vad händer när bilden blir allas egendom? När din kropp plötsligt sitter uppklistrad över hela skolan och alla vänder sig mot dig? När man blir den där ”lilla horan” och plötsligt är det ens jag?

”Trasiga unga blir trasiga vuxna” sa en deckarförfattare jag intervjuade igår och visst är det så. Men det är aldrig för sent att laga och att plåstra om gör vi genom att fråga. Fråga kompisen hur hon eller han mår, fortsätta fråga och vara beredda på att orka med svaret (med en bra vuxens stöd).

Det arbetet måste vi börja nu – och vi alla måste hjälpas åt. Nu kan vi inte blunda längre.

Stöd också Rädda barnens arbete mot våld och utsatthet i Sverige genom att köpa Inte till salu-halsbandet på http://shop.rb.se (design för barns rättigheter).