Flyktiga möten

”Nu går vi.”

Han pekar med hela handen över gatan och trots att bilarna har grönt och jag nästan stannat fortsätter han med mig halkade efter som en hund eller bortkommen praktikant. Han vänder inte en enda gång blicken mot den rödlysande gubben och jag böjer mitt huvud lite under himlen. Som om hans auktoritet tar upp så mycket plats att jag trängs ner i asfalten.

Jag önskar innerligt att jag kunde säga att jag inte är en idoldyrkande person. Tyvär stämmer inte det. Inte alls faktiskt. Personer jag inte känner, inte ens träffat kan jag tänka mig att ta en kula för om tillfälle gavs. Det handlar inte om personfixering eller kändiskultur. Jag tror det handlar om ett substitut för religion. Som att jag slår upp skolböcker eller nyhetsmagasin och undermedvetet letar efter Jesus.

Det var nämligen så, att jag i veckan fick chans att möta en av mina stora idoler. Göra en intervju. Med intervju menar jag förströdd förvirring över en kopp ljummet bryggkaffe medan Jesus på andra sidan bordet drar handen över skäggstubben och småskrattar över att jag ställer fel frågor och glömmer anteckna.

Det gick åt helvete, kort sagt. ”Du borde bli mer impulsiv och konfronterande” säger han. Konfronterande, mimar jag och låtsas att jag vet vad det betyder. Sedan skrattar jag åt hans skämt och låter inte märka att min hjärnaktivitet just sjönk till noll och kom att stanna där resten av timmen.

Så kom det sig att precis som slumpen gjort att jag fick chansen att träffa honom så gjorde slumpen att reportaget aldrig kom att publiceras eller ens presenteras. Så sitter jag här med ett papper som noga dokumenterade detta mötet, denna definierande stunden för mitt vuxna liv. Det är bara jag som kommer veta svaret på frågorna. Det är bara jag som kommer läsa beskrivningen av hans handrörelser. Anekdoterna han berättade, miljöerna han beskrev. Hans ord hade kunnat spridas, nu sitter de fast i min dator. I min hjärna.

Och det slår mig när jag sitter här med det ännu inte utskrivna dokumentet att jag i alla fall kan stoppa just de minnena, de pinsamma stunderna i en skrivbordslåda och ta fram och skratta åt dem i framtiden. Och jag inser hur lyckligt lottad jag är att jag sparat dem i sådan detalj. För borde inte alla möten skrivas ner, förvandlas till ett reportage, en novell eller en dikt? Oavsett om det är en puss på kinden av min mamma, ögonkontakt med min bästa vän eller en timslång ångestattack bredvid min hjälte så borde den sparas, för de där flyktiga mötena glider oss för ofta ur händerna.