Förlåtelse
Är det rätt att förlåta sin förövare? Det är ett ämne vi tidigare skrivit om här på Tjejkraft. Men hur är det egentligen med ånger, med förlåtelse och skuld? Evie har varit modig nog att dela med sig av sina egna erfarenheter:
Det tog mig så lång tid att förstå förlåtelse. Det tog mig flera år av smärta, av avsky, av hat.
Första gången min pojkvän våldtog mig var en solig morgon på sensommaren. Och sen gick han till universitetet. Jag låg i sängen hela dagen och stirrade upp i taget, och tänkte på det han sa till mig.
Men jag måste, förstår du inte? Jag måste röra dig, jag älskar dig så mycket. Jag kan inte sluta. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig… Förstår du inte att jag älskar dig, förstår du inte att jag måste?
När han kom hem hade han köpt tre kinderägg. Som blommsubstitut. De hade alla samma leksak i sig, en prärievarg på en motorcyckel. Och han sa att han inte trott att jag skulle vara där när han kom tillbaka. Men han bad aldrig om ursäkt. Han sa att han älskade mig igen.
Det finns nån sorts tanke om att om någon älskar dig så gör de inte så mot dig. Men det är inte sant, det är fullständigt att säga till någon i ett förhållande med en misshandlare att han eller hon inte älskar dig. För det är ju helt enkelt inte sant. Han älskade mig. Det är ju inte där problemet ligger, problemet är att förstå att bara för att han älskade mig var det inte rätt av honom att göra så. Bara för att han älskade mig var det inte mer ok. Och just för att han älskade mig gjorde det så ont, för att han älskade mig.
Så jag stannade kvar, för jag trodde han hade rätten till min kropp. Mer än vad jag hade. För att han älskade mig, och för att jag älskade honom. Så jag stannade. Och varje gång han våldtog mig sa han samma sak.
Men jag måste, förstår du inte? Jag måste röra dig, jag älskar dig så mycket. Jag kan inte sluta. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig… Förstår du inte att jag älskar dig, förstår du inte att jag måste?
Sista gången grät han efteråt. Nästa morgon gjorde han slut med mig för att ”jag inte gav honom tillräckligt mycket med känslomässig respons” som han behövde. För att må bra.
Det tog lång tid innan jag ens förstod att detta var fel. Att detta var ett övergrepp. Att oavsett vad han tyckte att han hade rätt till, så när jag sa nej borde han slutat. Och varje gång efteråt… Och att han visste. Han visste exakt vad han gjorde, även om han inte ville erkänna det för sig själv. Och att jag var värd mer än så. Mer än det.
Det tog mig ännu längre att förlåta. Lång tid innan jag insåg att förlåtelse var för mig, och inte för honom. Att förlåtelse inte validerade hans beteende, inte gjorde det ok. Att förlåtelse betyder att jag inte behöver lägga min energi på honom längre, att jag äntligen kan vara fri.
