Foten sönder

Jaha, foten sönder. Tre dagar in i min nyfunna löparkarriär. Attans.

Taggad till tänderna började jag lunchjogga med en kollega. En kollega som är i betydligt bättre form än vad jag är. Det var egentligen inget misstag, jag lärde mig att jag klarar av 3 km om jag bara kämpar. Men jag kanske var lite för ambitiös. Att gå från nån slö promenad i månaden till daglig sprint i ett tempo snäppet över vad som känns behagligt kanske inte var helt rätt. Ingen uppvärmning, halvdan teknik, dåliga skor, ingen återhämtning. Det tog bara tre dagar så började foten strejka, på fjärde dagen fick jag vila ifrån joggandet tills ömmandet gav med sig. Ytterligare fem dagar efter det gör det fortfarande ont att gå. Jävla skit. Jag som precis har hittat en träningsform som jag verkligen fastnat för, så har jag förstås lyckats paja någonting i foten.

Vad har jag lärt mig av den här läxan? Jo, att inte jämföra mig själv med andra. Speciellt inte andra som har betydligt bättre grundkondition än vad jag har. Jag behöver faktiskt inte helt plötsligt springa varenda dag, utan uppvärmning, när det bara har gått några månader sedan jag nöjt powerwalkade mig igenom Vårruset. Och jag behöver inte springa i ett högre tempo än vad min rostiga kropp klarar av att börja löparkarriären med. Det gör mig inte sämre. Den enda jag ska jämföra med är mig själv. Och då kan jag säga att denna tjej, som i nuläget springer 3,5 km på 35 minuter, redan nu kan vara riktigt stolt över sin prestation. För det är faktiskt ett personbästa. Särskilt med tanke på att hon knappt försökt sig på att springa förut alls.