Från experiment till ätstörning
Jag har aldrig haft en ätstörning. Eller, har jag det? Det finns olika kriterier man ska uppfylla för att få diagnosen anorexia nervosa, om du är tjej ska till exempel din mens uteblivit ett visst antal månader för att du ska klassas som sjuk, rent medicinskt. Ätstörningen UNS (Utan Närmare Specifikation) som Cecilia skrev om tidigare i veckan är däremot svårare att diagnostisera. Man kanske pendlar mellan att svälta sig och hetsäta, överträna och kräkas, men ändå får mens. Faktum är att 30-60 procent av alla som söker hjälp för en ätstörning har en ätstörning utan närmare specifikation. Det är med andra ord inte ovanligt att ha en ätstörning som det är svårt att sätta en etikett på.
Det har aldrig varit så att jag låtit bli att äta, eller stoppat fingrarna i halsen. Jag har inte gått på någon diet, någonsin. Men jag har förnekat mig själv godis i vissa perioder, så kallat ”godisförbud”, känner ni igen det? Jag har, under tiden då jag tränade mycket och var tävlingsaktiv inom thaiboxningen, dragit ner på kolhydraterna och skrivit matdagbok. Jag ställde mig på vågen varje morgon på gymmet och allt bokfördes noggrant i träningsdagboken som jag alltid bar med mig. Det här var inget konstigt. Det här var inget min omgivning reagerade på eller ifrågasatte. Tvärtom, jag fick beröm. Jag var ju så duktig som tränade så mycket, vissa dagar både på morgonen och på kvällen. Jag hade karaktär, som det så fint heter.
I förra veckan var jag och Cecilia på studiebesök på SCÄ, Stockholms centrum för ätstörningar, vilket vi kommer att skriva mer om i veckan, och där träffade vi psykologen Matilda och sjuksköterskan Helene. De berättade att det är precis så det börjar för de allra flesta som insjuknar i en ätstörning, med lite godisförbud och sedan kanske lite kolhydratförbud, och helt plötsligt införs träning som en daglig rutin. Tillslut blir det en ond cirkel som är jättesvår att komma ur, några månader senare kan ätstörningen vara ett faktum. För mig gick det så långt att jag övervägde att köpa en matvåg i syftet att börja väga alla mina måltider.
Men jag ångrade mig. Och det är jag glad för idag. Det är så lätt hänt att ett från början sunt, men lite experimenterande beteende övergår i tvångstankar och ångest. Det är lätt att hamna där, men kan vara väldigt svårt att ta sig därifrån.