Fuck Cancer

Vi har en ny gästbloggare här på Tjejkraft som heter Therese. Therese har erfarenhet av något som alldeles för många unga varit tvungna att uppleva, och om ni har funderingar eller erfarenheter av något av det som Therese skriver om, och undrar något eller bara vill prata om det- så vet du att du alltid kan vända dig till Tjejzonens underbara chatt. Och om du har erfarenheter du vill dela, tveka aldrig att skriva ett blogginlägg och skicka till oss! 

Det finns stunder i livet när jag har känt att nu, nu äntligen klarnar livet upp sig. För en gångs skull känns det som om jag har kontroll. Det rullar på, jag mår bra och är omgiven av människor som gör mig glad och jag är lycklig. Ni vet, det var ett sådant tillfälle när det kändes som att nu händer säkert något dåligt, bara för att det varit bra så länge. Och så en dag… Boom!

Om någon skulle be mig förklara var jag var när jag fick samtalet så minns jag varenda detalj. Jag minns hur jag satt i soffan och hur mina böcker låg på bordet framför. Jag minns var jag fäste blicken och hur vädret var utanför. Jag minns tiden på dygnet och hur min rörelse frös. Plötsligt såg jag världen så väldigt, väldigt klart.

Cancer.

Bara smaka på ordet. Det är surt, avskyvärt, det tar emot lite att säga det. Det är ett upprörande ord, ett använt ord, och ett alltför vanligt ord. Att få reda på att en nära familjemedlem blivit sjuk var fruktansvärt, men att se henne genomgå behandlingen var nästan värre. Hon tappade håret, som så många andra, och blev så tunn och svag. Det är jobbigt att se på när en av de starkaste och mest positiva människor jag någonsin träffat, inte längre klarar av alla sina vardagliga sysslor.

Hon, som genom min uppväxt många gånger fått ta mammarollen även för mig, då min egen mamma inte funnits där. Hon, som stöttat mig och uppmuntrat mig och berättat att jag är bra, att jag kan. Aldrig hade jag kunnat gissa att det skulle bli hon som behövde hjälp och stöd av andra.

Trots att jag kämpar med att inte tänka det, trots att tumören nu är borta och behandlingen är avklarad, så kan jag inte låta bli att slås av tanken. Vad gör jag om hon dör? De hemska mörka tankarna om döden letar sig in i mitt huvud, trots att jag inte vill. De hittar små luckor och målar upp det värsta tänkbara scenariot. Så många gånger har jag försökt att hitta ett svar, men det går inte. Vi vet inte. Vi kan inte förutspå livet och vi kan omöjligt veta vad som händer om 20 år. Men en sak vet jag, och det är att livet är för kort för att gräma ner sig i mörka ”tänk om”-tankar. Hon mår bra nu, jag mår bra och jag ska göra mitt allra bästa för att njuta av livet till fullo.