"Ge er aldrig"

Sedan jag var ca 9 år har jag älskat att sticka. Jag gjorde mössor till alla gosedjur, halsdukar och försökte mig på strumpor (vilket inte gick så bra)
Men jag gav aldrig upp. Några år senare hittade jag även ett intresse för virkning, och sedan dess har man aldrig sett mig utan en stickning eller virkning nära.

För ett år sedan bestämde jag mig för att virka en klänning,
Det fanns ingen som trodde på mig. Inte en enda av mina släktingar trodde att jag skulle klara det.
Jag hörde ständigt kommentarer som
”Du kommer inte använda den sen”
”Du kommer inte klara av att göra det”
”Du har för dåligt tålamod”
”Du kommer se dum ut i den”
Jag fick flashbacks från lågstadiet då jag en vecka innan skolavslutningen beslöt mig för att göra torgvantar utan fingrar.
Min lärare sa att jag ALDRIG skulle hinna med två vantar på en vecka.
Men två dagar senare var de klara.
Jag tror att jag aldrig hade blivit klar med dem om jag inte hade bestämt mig för att göra det.
För jag har alltid varit ett envist barn,

Som liten skulle jag alltid åka de mest fartfyllda karusellerna,
Äta den starkaste maten som fanns att få tag på
Jag skulle alltid dra upp den största fisken
Alltid väga mest eller minst
Och jag kämpade som en idiot för att uppnå det.

Men ändå har jag alltid varit ett ledsett barn
Jag har fejkat leenden i mer än halva mitt liv.
Jag fick dock alltid mina vänner på bra humör
jag fick dem att skratta och ha roligt
många gånger skrattade de åt mig för att jag var töntig
eller försökte med det mest korkade de kunde komma på, eftersom jag vill vara bäst
kanske var jag ledsen för att jag aldrig lyckades, och för att ingen trodde på mig

Så när jag skulle virka min klänning kom alla minnen tillbaka,
från misslyckanden och alla kommentarer om att jag inte skulle klara det
Jag kom ihåg alla vänner till mig som även de sa att jag inte skulle klara av något.
Men jag ville ha en regnbågsfärgad klänning på min skolavslutning.
Sagt och gjort tog jag min virknål och mitt garn och började virka.
Det var riktigt segt i början, och jag var faktiskt nära på att ge upp.
men jag hörde deras kommentarer i huvudet.
Jag hörde mina släktingar skämta om mig på alla släktkalas.
Så jag vägrade ge mig, för någon gång kanske jag skulle vara en släkting att vara stolt över.
jag var alltid kusin 2. inte den första kusinen på någon sida
Så jag kände mig alltid otillräcklig.
Men jag bestämde mig att bli klar med den,

Jag blev klar med den, tog mod till mig att lägga ut den på min blogg www.liggeristicket.blogg.se, och när jag visade den för människor i min närhet fick jag höra alla möjliga kommentarer.
”Ofta du har gjort den?”
”Hur lång tid tog det egentligen?”
”Shit vad häftig!”
”Vart har du köpt den?”
”Vem anlitade du för att göra den?”

Varför skulle inte jag kunna göra den själv?
Just det, jag var ju kusin 2. den som inte var först, den som bara var ett bihang.
För stor för att vara gullig
för liten för att lita på.
Men jag är faktiskt 16 år.
16 år och snart vuxen

Idag hade vi skolavslutning, och jag hade klänningen på mig.
jag satt hemma med panik över vad folk skulle säga,
om det skulle regna fler kommentarer över mig
men vet ni,
Det blev faktiskt bra!
Alla lärare på skolan kom fram till mig och sa att de tyckte om den.
Det kom fram två tjejer från sjuan och sa att de tänkte köpa alla plagg ur min kollektion när jag blivit designer.
Jag har aldrig pratat med dessa tjejerna förut…
Men det var ganska maffigt att de kom fram helt random för att säga det till mig
Klasskompisar jag nästan aldrig pratat med sa att jag var duktig
Att de var glada över att få känna mig.
Och jag kände för en gång i mitt liv att jag var tillräcklig
Jag kände att JAG  hade varit bra på något.
Och jag gick stolt runt med den hela dagen

Med denna lilla berättelse vill jag uppmana er tjejer därute.
Ge aldrig upp. För DU klarar allt du vill.
Det kanske känns jävligt tungt just i stunden.
Men det kommer gå. Om du ger dig fan på att du ska få det där betyget
Eller du ska lära dig den där fina låten på piano trots att du aldrig suttit framför ett.
Du kommer klara det om du vill.
Precis som jag gjorde med min klänning.
Utan envishet hade det aldrig gått.
Ni är så oerhört bra ni där ute.
Ge er aldrig.

Tusen kramar till er där ute från mig YoXx.