Generationer kommer och går, men känslorna består?

Jag sitter och minns mina ungdomsår. Ni som befinner er i den åldern nu, känner ni igen er eller har tiderna förändrats? Är ni alldeles mycket mognare eller rent av mindre seriösa än vad jag var då? Känner ungdomar 2012 på samma sätt som vi gjorde för 10 år sedan?

När jag var typ 13-15:

* Var jag extremt känslig för ”tillgjordhet”. Att vara äkta var allt, så jag tittade snett på wannabe-punkare trots att jag själv var en och tyckte att min översociala storasyrra var ”too much”.
* Trodde jag att allt skulle bli bättre om jag hade en pojkvän, någon som älskade mig. (Med facit i hand: Ehhh, nä!).
* Var musik ALLT! Djupa tankar som man klottrade ner i sin dagbok: DET GÅR INTE ATT LEVA UTAN MUSIK?!?!?!!
* Tyckte jag att jag var den fulaste ankungen i världen.
* Visste jag allt, speciellt om mig själv. Fuck vad alla andra säger, de känner inte mig.
* Var det helt jäkla omöjligt att hitta på någonting att göra utanför skolan, lekplatserna var för barn och klubbarna var för vuxna. Förresten, vem hade pengar till bio och sånt?
* ”JAG MÅSTE LÄRA MIG AV MINA EGNA MISSTAG!!!”
* Var kärleksintrigerna i vänskapsgänget helt förbannat löjliga (men ändå pirrigt spännande).
* Chattade och sms:ade jag oavbrutet.
* Gick jag från att vara värsta scenapan till att bli extremt blyg, underligt vad högstadiechocken kan göra med ens personlighet.
* Ville jag så gärna passa in i det populära gänget, men alla ansträngningar kändes jäkligt krystade och lyckades förstås inte.
* Var jag liksom rastlös, hela tiden.