Genus
Idag har jag varit uppslukad av genusdebatten som pågår på Amanda Schulmans, Lady Dahmers och Hanna Fridéns bloggar. Hjälp!
Ja, hjälp! Folk är så duktiga på att tycka så himla mycket – utan att använda sakliga argument och genom att säga elaka saker. Det blir personangrepp och fula ord. För aldrig är väl något så känsligt som när man talar om barn och om hur man ”ska” vara.
För mig handlar genus om att man inte ska uppfostra barn efter kön – utan som just barn. Jag tycker inte att man ska göra skillnad mellan pojkar och flickor med färger, lekar och leksaker. Om en flicka vill leka med dockor och klä sig i rosa – toppen, jättekul att hon hittat något att roa sig med. Men man ska inte utgå från att tjejer gillar si och killar så – då får barn inget utrymme att hitta det de egentligen gillar.
Jag ser också en skillnad i hur man bemöter pojkar och flickor. Många flickor växer upp och får höra att ”Åh, vad söt du är!”, ”Vad duktig du är när du hjälper mamma” och ”Vad fiiiin du är!”. Är det konstigt att tjejer i större utsträckning lider av ätstörningar, har hög prestationsångest och låg självkänsla när de matas med bekräftelse av just den typen? Och pojkar får höra att de ska bita ihop, vara tuffa och inte visa känslor.
Jag är stolt över mig själv – men det beror inte på mitt kön. Jag är stolt över att vara en bra kompis, en snäll (för det mesta) syster, att vara någon man kan lita på, att vara någon som har åsikter folk (ibland) lyssnar på och över att jobba på Tjejzonen. Varför är det så himla viktigt att dela upp människor efter kön? Det känns så himla 1800 tal när man gjorde skillnad på människor beroende på vilken hudfärg de hade. Vi är alla människor – oavsett vad vi har mellan benen, hur våra ögon är formade, vilken hårfärg vi eller vilken nyans vår hud har.
Berätta vad ni tänker! 🙂