Godnatt mina raringar
Hej alla fina läsare! Jag är ledsen för att jag har varit så frånvarande den senaste veckan. Jag har vandrat runt i en liten dimma sedan förra onsdagen då jag fick störta iväg till sjukhuset för att ta hand om min kompis klockan sju på morgonen. Sedan har det bara rullat på med jobb, plugg och måsten. Nu känns det som om jag börjar komma ikapp igen.
Jag har tänkt mycket under den här tiden; på livet och vad vi gör i största allmänhet. Men framförallt på hur fort saker och ting kan förändras och på hur somligas handlingar kan påverka andras liv så fruktansvärt mycket.
En filosof sade en gång att det enda sättet att leva livet fullt ut är att helt och hållet acceptera att vi ska dö. På det sättet är man mer ödmjuk och skjuter inte viktiga saker på framtiden. Det påminner mig om människorna på united 93, det planet som terroristerna kapade 9/11 och planerade att störta i Pentagon men som aldrig kom fram för att passagerarna övermannade dem och styrde ner det i marken på vägen. De hade tillgång till mobiler och ägnade deras sista minuter i livet åt att ringa sina nära och kära och berätta hur mycket de betydde för dem. Det handlade inte om hämnd eller affärer, bara kärlek. De visste att de skulle dö och ville att de som betydde något skulle veta att det just gjorde det. Tänk om man kunde ta samma insikt till sig i sin vardag: hur skulle man behandla sina närstående då? Jag är jätte dålig på att uttrycka sådana känslor, jag måste verkligen bli bättre på det.
Att få ett samtal från någon man älskar och få höra att han är svårt skadad får en verkligen att tänka. Framförallt om man måste vara på ett sjukhus i flera timmar och behöva möta sjuka människor. Livet är skört! Man ska ta tillvara på det! Man ska se till att säga och göra allt man vill, här och nu – inte imorgon. Man ska göra det man mår bra av och som får en att känna sig som en bättre människa. Om ni visste att ni bara hade ett X antal månader kvar – vad skulle ni göra då?