Halvsyskonkärlek – Tjejzonen

Halvsyskonkärlek

Mina föräldrar gick skilda vägar strax efter jag kom till världen och så småningom flyttade pappa tillbaka till Italien och vår kontakt bröts helt. När jag var 15 skickade jag ett brev till honom. Då hade jag inte hört av honom på nio år. Han svarade och bifogade ett kort på en liten kille – min halvbror.

Fram till dess hade jag inte haft någon som helst vetskap om att jag hade en bror. Året efter åkte jag ner till Italien och fick då träffa honom för första gången, när han var fyra år. Naturligtvis var han jätteblyg och stod mest och stirrade storögt på denna tjej som inte pratade hans språk och som plötsligt dök upp ur tomma intet och som presenterades för honom som hans storasyster. För mig kändes han mest som en kusin.

När jag hälsade på igen något år senare var han fortfarande blyg men också väldigt tillgiven. Han var överlycklig över att ha fått en syster, ville hålla min hand så ofta det gick och var väldigt klängig och kramig. Jag tyckte mest att han var jobbig och var inte särskilt intresserad av honom eller hans liv.

Trots detta så fortsatte han att vara extremt glad varje gång jag kom och hälsade på under årens lopp och till slut så började någonting hända i mig. Jag började acceptera hans tillgivenhet och till slut började jag till och med uppskatta det. Nu är det mindre än 3 månader kvar tills han fyller 18 och vi har precis bokat en resa till London ihop för att fira detta. Bara han och jag. Det ska bli hur kul som helst!

Idag är jag så stolt över honom, hans stora hjärta och att han aldrig gav upp. Jag skulle inte kunna tänka mig en finare bror!