Hämnden är ljuv?
Linda har denna veckan skrivit om hämnd. Några av de största glädjeämnena i livet såsom kärlek och vänskap kan ibland innefatta en hel del svek. Är det då fel att tänka, reflektera och prata om hämnd?
Vi satt där, en trio som på intet sätt matchade varandra varken i utseende eller erfarenhet. Mor, min sambo och jag själv. Likt samtalet kring en lägereld bytte vi krigshistorier med en intensitet som skulle ha gjort Marthin Luther King avundsjuk. Det handlade om minnen, anekdoter om arbetsdagen, prestationer vi var stolta över och mycket mer. Efter flera varv kom turen åter till mig och jag berättade denna gång om en förfluten hämnd så ljuv att jag inte kunde annat än fnissa stolt när jag avrundande min skildring.
Mor tittade på mig med skepsis i blicken: ”Men kändes det bra? Känns det fortfarande bra?” Där och då svarade jag ”Självklart, hon förtjänade det”.
Och jag har tänkt lite på det där och jag vill gärna kunna säga att jag tar tillbaka det svaret, att jag har funderat över saken och att jag inte alls tycker det var rätt att ge tillbaka med samma mynt. Men visst är det underligt med känslor, att vi inte kan styra dem även om samvetet och förnuftet säger någonting annat? För även om hämnden inte borde vara ljuv så var den det för mig: där, då och nu. Och det kanske inte är så skamligt att känna så, så länge man försöker att inte göra om det i framtiden.
