Hang on in there

När jag var runt tjugo år mådde jag skitdåligt. Jag befann mig i period då jag inte riktigt visste vad jag ville göra med mitt liv, jag träffade en kille som nog egentligen inte tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om honom och jag hade tre jobb, två jag hatade och ett pyttelitet gig som frilansskribent i en tidning. Jag recenserade datorspel, något jag hade noll koll på och var totalt ointresserad av. Men efter att jag skrivit en artikel om spelet Counter Strike för tidningen under min praktik tog chefredaktören mig för en fullfjädrad spelexpert. Och jag sa inte nej. Min största dröm var ju att jobba som skribent. (Men kanske snarare litteratur/samhällskommentator än datorspelsmogul). Jag skrev en pytteliten recension i månaden för en ytterst symbolisk summa pengar.

Jag förstod nog inte själv hur dåligt jag mådde förrän den dagen då jag satt på bussen på väg till jobbet och fick panikångest. Jag tuggade tuggummi och plötsligt kändes det som om tuggummit vuxit till storleken av en tennisboll i käften. Jag kunde inte andas. Det svartnade framför ögonen och när jag ”vaknade till” stod jag plötsligt inne i en matvarubutik. Jag köpte en flaska vatten. Jag minns att jag skakade och trodde att jag höll på att bli galen. Ändå lyckades jag få upp telefonen och ringde min mamma som genast fattade galoppen och kom och hämtade mig. Jag blev liggande på soffan i tre, fyra dagar, stirrade i taket, var konstant nervös och rädd, klarade inte av att vara ensam, mamma fick lov att sjukskriva sig ifrån jobbet för att kunna vara med mig. (Och jag var inget vidare sällskap). Sen följde en månad av meningslöshet. Jag såg ingen mening i någonting alls. Jag klarade inte av att prata med mina vänner, när de kom över och hälsade på var jag nervös och stressad hela tiden och ville helst av allt att de bara skulle gå hem igen. Jag grät och livet kändes bara hemskt. Men det jag minns allra mest från den här perioden är rädslan. Jag var så jävla rädd, hela tiden, för allt. Mest av allt var jag rädd för att den här hemska svarta-hål-känslan skulle bo kvar i min mage i resten av mitt liv.

Några veckor efter den traumatiska bussresan fick jag en ny panikattack, trycket över bröstet var nästan outhärdligt och min villrådiga pappa körde in mig till akuten. Där blev vi sittande i flera timmar innan jag fick träffa en läkare som tittade på mig med snälla ögon och sa; ”det kommer många tjejer hit som är lika duktiga som du”. Det har jag burit med mig sen dess. Jag var ingen högpresterande pluggprinsessa med jättebra betyg eller en dygnetruntjobbande karriärtyp. Jag var bara en helt vanlig tjej med halvtaskig självbild och jag jämförde mig med andra, hela tiden.  Och i jämförelse med andra var jag alltid dålig, fel, osäker och korkad. Jag blev sjukskriven och erbjuden antidepressiv medicin, men jag avböjde tabletter. (Med det inte sagt att jag dömer de som tackar ja, jag skulle nog också ha gjort det om min depression höll i sig en längre period). Jag låg hemma i flera månader. Och det var det bästa jag kunde göra. Det är så sorgligt att man inte kan tillåta sig att ta ett break ifrån allt och bara må dåligt. Det är faktiskt okej – ja, det är tamejfan mänskligt.

Idag, sex år senare, mår jag jättebra. Jag är verkligen lycklig och nöjd med tillvaron på alla sätt och vis. Och det vill jag förmedla till alla er där ute som mår dåligt – håll ut! Kämpa! Det är värt det! Livet är underbart.