Har du en stil? – Tjejzonen

Har du en stil?

Linda skrev för en tid sedan här på bloggen om hur det är att ha en stil, eller kanske snarare, hur det känns att tänka kring om man har en stil eller inte. Texten tyckte jag var jättebra och den kan ni läsa HÄR. Och jag har själv tänkt lite kring det på senare tid:

“Men du måste ju ha sett den där bilden där Amanda ser ut som Robert Wells!?” Jag stelnar i stolen. Det är min bästa vän som just vänt sig till min pojkvän med en glad min. Hon har bestämt sig att de ska bonda över min fulhet. “Emilie- det där pratar vi inte om!” Jag svänger med armen och nockar över både läsk-glas och ljusstakar i mitt försök att fysiskt täppa till truten på henne. Både hon och jag vet vilken bild hon menar. Vi var femton, hade båda precis färgat håret svart och beslutat oss för att ja, det var en bra idé att borsta håret trots att det är lockigt och ja, vi ska båda ha lite för lång lugg. Och ja, vi ska båda sluta tvätta oss. Kurt Cobain liksom. Om han gick i högstadiet och hade Kappahl kläder.

Jag har alltid haft en förjävla ful stil. Tråkiga kläder och tråkigt hår och tråkigt ansikte och tråkiga pennskrin och sånt – men jag har samtidigt levt med övertygelsen om att det inte spelar någon roll. Och tro mig, det gör det verkligen inte. Själva slutsatsen om att det verkligen inte spelar någon roll är förutsättningen för att jag ska kunna skriva en sån här text- det ska vara på skoj.

Men nu har jag en! En stil altså.  Och jag blir förbannad när folk inte märker det. Problematiken med formlöshet och färgbildhet och allmän pank-het och andra “problem” jag bär med mig har jag kringått genom att följa ordet minimalism till varje pris. Med det menar jag inte mini-kjolar. Jag menar kroppstrumpa. Allt ska vara svart och standard och basic och enkelt. Jag gillar det. Det gör mig glad.

Men jag väljer att skriva om det här därför att det också gör folk förbannade. Jag har inte stött på så mycket fientlighet som när jag valde att strunta i att använda färg (hur kan man bli arg över att någon aldrig har på sig något, liksom? Min pappa försökte tillexempel tvångsköpa en orange jumper en gång.) och när jag snaggade mig (hur kan tanken på att inte ha en frisyr göra någon irriterad? Är det inte som att bli irriterad över att någon inte har sett en film? Det är i sig själv en form utav icke-händelse, eller?)

Slutsatsen är att folk aldrig blir nöjda, inte allihopa i alla fall. Och det är inte det som är poängen. Poängen är att ni, du, ska trivas! Och slutsatsen är också att om du känner att du ser tråkig eller trist ut så får du se tråkig eller trist ut. Alla gör det! Alla har en period där de känner sig för oinspirerade, för panka och har för dåliga ideér. Det kommer en tid då åtmindstående en femtonåring ser ut som Robert Wells. Och det kommer också en tid då de där mindervärdeskomplexen och stressen förvandlas till ett handgemäng på en middagsbjudning.