Har ni en nära vän?

Under hela mitt liv har tre läkare frågat mig om jag har några nära vänner. Det är nästan som att det ingår i deras utbildning att undra över det. Som om den enkla frågan säger något om min hälsa som EKG och blodprov inte kan svara på. 

Första gången blev svaret “Ja”. Andra gången: “Jo, jo det tycker jag nog”. Tredje gången frågade jag vad som menades med nära. Hon svarade att det var upp till mig att definiera, så jag svarade slutgiltigt “Nej”. Jag hade inte insett det förrän då, men jag behövde samma fråga tre gånger under väldigt kort tid innan jag insåg något om mig själv som jag inte ville ställas till svars för. Att jag egentligen var ganska ensam.

Ensamhet är någonting som är väldigt skamligt. Då menar jag inte att man bordeskämmas – jag menar bara att man oftast faktiskt gör det. Det är i alla fall hur jag uppfattar det. Om en människa säger något som antyder att hon är ensam så finns det massa ord och tankar som är kopplade till det: “patetiskt”, “desperat” eller “sorgligt”. Det finns ett visst mod kopplat till den som vägar erkänna att man inte är upptagen eller underhållen alla dygnets vakna timmar och en bottenlös ensamhet för den som är för stolt elller rädd för att erkänna att den inte bara är ensam i rummet, utan också i hjärnan.

Anledningen till att jag berättar om läkarna som frågade var inte för att jag känner mig ensam och inte vill vara det, utan för att visa att det faktiskt är ganska många som jag. Att det inte är ovanligt eller ens eget fel. Men också att berätta att det finns en väldig skam i att se en (vuxen) människa i ögonen och på en rak fråga svara något som kommer göra att hon dömer mig. Men att det är absolut svårast att göra det inför sig själv.