Hår.

Hår. Hår. Hår. Ni kanske har läst vad vi på tjejkraft skrivit om hår tidigare? Som Azade som skrev om varför hon tyckte instresset för kvinnors kroppsbehåring inte bara var bra, som ni kan hitta HÄR? Eller Evie som skrivit om ifall man kan vara feminist och fortfarande raka benen? Therese har skrivit en text om ansiktsbehåring, för varför är det egentligen så tabu? Eller är det verkligen det?

När jag gick i sexan noppade jag ögonbrynen med pincett. Jag ville inte ha några jävla McDonalds-ögonbryn. När jag gick i sjuan upptäckte jag några strån på överläppen, jag tog bort dem också med pincetten. En gång använde jag en epilator, ni vet en såndär eldriven grej som rycker ut hårstråna, under hakan. Jag blev alldeles len och hårfri. Morgonen därpå vaknade jag upp med en haka uppsvälld och röd av utslag, finnar och inflammerade hårsäckar. Till sist blev jag tvungen att berätta för min mamma vad jag hade gjort, så att hon inte skulle ringa sjukvårdsupplysningen.

När jag tänker tillbaka på mitt fobiska förhållande till den egna ansiktsbehåringen tycker jag inte att det var larvigt. Jag känner med den där ängsliga tonåringen jag var då. Hon handlade rationellt, vilket kan inses om man betänker att medierepresentationen av håriga kvinnor är nästintill obefintlig. I den mån kvinnor med hopvuxna ögonbryn, ludna hakor, polisonger eller mustascher förekommer i filmer eller reklam så är de antingen tokroliga freaks, vårtiga häxor, eller också föremål för en eller annan skönhetsbehandling som ska avhjälpa deras ”generande hårväxt”.

Den idealiserade kvinnobilden som glor ner på oss från reklampelare och ler mot oss ur TV-rutan har mjölkvit, slät hy, stora vackra ögon och inbjudande kyssvänlig mun. Ibland, om hon ska utstråla sex, hetta och intensitet, temperament snarare än mild skönhet och omhändertagande kvinnlighet, så är hon kanske gyllenbrun, bronzy med glänsande svart hårsvall och glittrande bruna ögon. Men aldrig, ALDRIG att hon är hårig. För i kvinnoansikten växer inget hår, annat än i form av välformade ögonbryn och långa täta ögonfransar.

Och även om den där tonåringen med pincetten som då jag var, inte per automatik vill se ut som kvinnorna på billboardsen så inser hon ju att det är något fel på hennes ansikte, eftersom att hon aldrig ser sina drag återspeglas på de där bilderna. Det handlar inte så mycket om det hon ser, som om det hon aldrig någonsin ser. Och hon ser aldrig mig.

Visst förekommer undantag, men det är över 70 år sedan Frida Kahlo var på Franska Vouges omslag nu. I det mediabrus vi idag lever i tycks representation bli väldigt viktig. Hur kan det egentligen få komma sig att, av de hundratals avbildade kvinnoansikten som möter oss varje dag så är nästan inga svarta, väldigt få mörkbruna, ett och annat ljusbrunt, ett tiotal har kanske asiatiska/orientaliska drag och antagligen har inget mustasch eller unibrow, eller polisonger, eller skäggstrån?