Harry Potter i verkligheten
Sara ville filosofera lite om hur verklig Harry Potter egentligen är. Intressant läsning utlovas!
Nu går sista Harry Potter filmen på bio och Sverige har drabbats av Harry Potter feber. Eller kanske inte… men jag har svårt att tänka på annat. Hela sommaren har jag lyssnat på böckerna på talbok och nu drömmer jag till och med om dem på nätterna. Min pojkvän tycker jag är lite knasig. Mina föräldrar vill hellre läsa ”realistisk” litteratur. Jag tycker att böckerna är geniala! Jag suger i mig allt JK. Rowling skriver. Hennes magi är inte bara hokus pokus. Hon lär oss trollformler vi alla kan ha nytta av. Jag ska ge några exempel.
I den 3:e boken ”Fången från Azkaban” får eleverna på Hogwards lära sig bekämpa en boggart. Det är en varelse som gömmer sig i gamla skåp och som antar skepnaden av din värsta rädsla när du konfronterar den. En boggart bekämpas med formeln ”riddikulus” (löjlig). För att formeln ska fungera måste man samtidigt föreställa sig skräckvarelsen i en löjeväckande situation. Vad är det egentligen som framkallar magin, formeln eller sinnebilden? Skulle inte till exempel en mobbare kunna avdramatiseras på liknande sätt, genom att i tankarna kläs av och tas ur sitt sammanhang?
I samma bok uppträder dementorerna, mörka varelser som sprider kyla och suger all lycka ur själen. Känner du igen tillståndet? Jag har aldrig sett en dementor men har upplevt samma känsla. Ibland känns den soligaste dag mörk och kall, helt utan anledning. I Harry Potter bekämpas en dementor med en patronus. Det är en varelse av ljus som framträder när man låter sig fyllas av glada och kärleksfulla bilder, självklart tillsammans med en trollformel. Jag tror att vi kan jaga bort inre dementorer med ett inre ljus framkallat av glädje och kärlek. Helt utan magi!
I ”Fenixordern” får Harry lektioner i ocklumenering. Det är förmågan att kunna stänga ute någon som försöker ta läsa dina tankar. Harry försöker lära sig förhindra Lord Voldemort att tränga in i hans sinne genom att tömma hjärnan på tankar och känslor. Är det verkligen magi? Kan vi inte alla ha nytta av att lära oss ocklumenering för att hindra deprimerande tankar från att ta oss i besittning?
I samma bok vinner Harry en flaska Felix felices, flytande tur. Tänk att kunna brygga en portion tur och förvara det i en flaska! Men vad är egentligen tur? Ingenting magiskt och inget som kan skapa mirakel. Hermione säger (och hon är ju mycket klok) att ”luck can only get you so far. You already have the ability, you just need to tweak the circumstances a bit.”dvs “Man kan inte göra vad som helst på ren tur. Du har redan förmågan, du behöver bara mixtra med omständigheterna!” Trolldrycken hjälper alltså bara till att göra rätt val, händelseförloppet i sig är inte magiskt!
Den största magin av alla, den som gjorde ocklumentering onödigt och räddade barnet Harry från att dö, är kärleken! Rowling har tagit fasta på kärlekens magi. Det är det enda som kan bekämpa Voldemort, vars själ är så splittrad av alla mord på väg till odödlighet att han inte längre är mänsklig. Kärleken gör att Voldemort inte kan röra Harrys hud förrän de delar samma blod. Den gör att Harry är trygg hos sina släktingar så länge han kan kalla deras hus ett hem. Den gör att Voldemort inte kan ta Harry i besittning. Kärleken är störst av allt, den är magisk och även vi får del av dess magi. Den som är älskad är stark! Den som har ett hem att vila i är trygg. Det har jag förstått till fullo efter mer än ett år i resväska. Så, till alla de som tror att magi är påhitt som inte kan användas i verkliga världen; jag håller inte med! Magin sitter inte i trollstavar och formler. Den finns inom oss och den är en del av livet. Och till de som tycker att Harry Potter är för barn. Prova läsa böckerna på engelska, eller ännu hellre, låt Jim Davis läsa dem för er. Sättet på vilket han och Rowling tillsammans låter karaktärerna få liv är nog böckernas största magi!
