Hemma för mig är där det finns smulor i soffan

Vad händer egentligen inom oss när vi flyttat hemmifrån? Amanda har funderat lite kring det och har kommit fram till att hon nog allt trivs allra bäst hemma. Läs vidare och ta reda på vart hem är för henne! Hur känner ni kring att flytta?

Ibland måste man bort för att kunna komma hem, ja, det är väl så man brukar säga. Det var i alla fall så jag tänkte när jag packade min väska och slängde mig på tåget till käraste Malmö och min  ännu kärare familj. För det är väl när man ser något annat som man uppskattar det man hade framför ögonen? Och även om jag inte är en stor förespråkare av hemlängtan så finns det knappt någon finare känsla av att faktiskt känna sig, ja, hemma. Jag såg fram mot att sova på mina föräldrars soffor och tömma deras kylskåp. Jag såg fram mot att sitta i ett hus på landet och tänka att  här, här kan jag vara mig själv.

Vi har nästan alla en relation till ett hem, en familj och en barndom. Och oavsett hur problematisk eller underbar den var så har man en ofarlig distans till den när man sitter på ett studentrum i en annan stad eller i alla fall i ett annat kvarter. För mig blev anledningen till att jag la benen på ryggen dagen jag fyllde arton klar för mig redan fem minuter innanför tröskeln. Jag älskar mina föräldrar, men det är väl egentligen bara logiskt att man inte vill bo med människor som  kan börja bråka med en om hur man sätter på korken till en tandkrämstub eller säger att man inte får äta i soffan. ”Du har väl ingen rätt att säga till mig vad jag ska göra” tänker jag och hämtar en till kanelbulle från köket, en extra som hämnd liksom, som jag skamfullt och upprproriskt prägar i mig bakom min styvmammas rygg samtidigt som jag frågar mig själv varför jag går i barndom så fort jag kommer hem.

Jag tror att man blir sig själv när man kommer bort från huset, familjen och staden man växte upp i, oavsett om det bara är i fem minuter. Vissa av mina vänner ringer sina föräldrar varje dag och gråter av glädje när deras familj möter dem på flygplatsen efter en weekend i Paris. Andra åker till Sydamerika för att bara komma hem några dagar över jul och ytterligare några stänger dörren bakom sig för att aldrig behöva öppna den igen. För mig var det en befrielse att komma bort från varannan-vecka systemet och kunna göra vad jag ville när jag flyttade hemifrån. Kunna träffa vem jag ville, städa och äta och spela musik hur lite eller mycket jag ville och jag kramar ändå mina föräldrar så hårt jag kan när jag träffar dem. Jag saknar dem, men en vecka är mer än nog ibland och när jag återigen stod på trappan till mitt hem i Stockholm och kände den knaka under fötterna och doften av trädgården,  när jag steg innanför hallen och kramade min rumskompis, så tänkte jag – så det var här det fanns hela tiden. Hem.