He's just not that into you

Evi har funderat lite kring relationer i allmänhet och förhållanden i synnerhet. Om all energi, tid och oro man lägger ner när man har träffat någon man gillar. Evi har skrivit ”han” och ”honom” i texten, men allt gäller ju såklart även ”hon” och ”henne”.

Jag kommer ihåg när Miranda läste boken i Sex and the City och hade någon form av uppenbarelse, gick fram till två unga tjejer mitt på gatan i sommriga New York som dissekerade nån snubbes agerande och icke-agerande och försökte trycka ner det i mallen ”Men han gillar dig, egentligen”. Hon upprepade det som ett mantra, ”He’s just not that into you… He’s just not that into you!”

Om ni inte minns det kanske ni sett filmen, som av någon outgrundlig anledning fått titeln ”Dumpa honom!” på svenska. Där Gigi lär sig att när han inte ringer, när han inte anstränger sig för att träffa dig… He’s just not that into you, helt enkelt. Förrutom då att slutet på hennes historia i princip underminerar hela den läxan.

Vilket jag egentligen inte har något emot, för det är faktiskt helt omöjligt att veta om han är into you, eller inte. Oavsett hans beteende. Om han ringer eller inte ringer. Men det är inte heller poängen, eller i alla fall inte hela poängen. Om han inte ringer… ja, det kanske beror på att han är rädd, eller korkad, eller skadad. Men poängen är huruvida du gillar honom, för han kommer inte ändra sig för dig. Och frågan är om du accepterar ett sånt beteende, frågan är om det är värt det, om han är värd det.

Istället för att sitta och fundera, istället för att dissekera hela hans handlingsmönster, fokusera på vad du känner. Det är något jag alltid glömmer, jag blir så besatt av att försökta utröna vad den andre känner, av att försöka få den andre att gilla mig, att jag glömmer bort att ens ställa mig själv frågan; gillar jag honom?

Och när jag måste komma ihåg att fråga mig själv det, är svaret oftast nej. I’m just not that into him.