Hey Dolly
Jag läser en grundkurs i litteraturvetenskap just nu och på vår litteraturlista finns, förutom lite halvtråkiga vetenskapliga böcker, en del romaner. En av de är Hey Dolly av Amanda Svensson, har ni läst den?
Jag blev så glad när jag såg att vi skulle läsa den eftersom jag läst den en gång förut och älskade den. Nu när jag börjat läsa den igen har jag insett att glömt bort hur fantastisk den är. Jag älskade den då, men nu älskar jag den ännu mer. Det är verkligen ett tips nu när äckelmörkret och äckelkylan tränger sig på – läs Hey Dolly. Här får ni ett smakprov.
Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sen sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna tills allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur. Min mamma, som är en hejare på vett och etikett, har lärt mej att det är fult att låta hjärtat och hundar löpa fritt. Det blir lätt fläckar på mattan då och sånt är ju lite pinsamt när man får folk på besök. Vi har ofta folk på besök som säjer hum hum när de beundrar stuckaturen i taket.
Jag hade alltså en hund när jag var liten men den blev påkörd av en korvbil. Jag hade en mamma som bytte gardiner efter årstid, och henne har jag kvar. Jag hade en pappa men han dog, och en spegelbild men den krossade jag med knuten näve. Jag tyckte inte om mej själv som barn. Jag förstår inte hur jag tänkte. Jag var alldeles säkert förtjusande. Mitt hjärta skulle troligen bli satt på uppfostringsanstalt om det slapp löst, så dålig som jag varit på att uppfostra det.
Ur Hey Dolly av Amanda Svensson (2008, Norstedts)