HJÄLP!

Vad är det för fel med att be om hjälp när man mår psykiskt dåligt?

Det är inte lätt att få hjälp inom psykvården. Detta gäller både vid rätt tid, t ex vid akuta besvär samt adekvat behandling. Jag har 14 års erfarenhet av psykvård och jag vet hur vansinnigt frustrerande det kan vara. Jag vet inte hur många gånger jag ringt psykakuten och bett om hjälp, utan framgång, eller begärt en ordentlig utredning utan att få det. Man behöver inte vara psykolog för att förstå hur dessa svårigheter att få hjälp kan resultera i, vad som utifrån kan ses som ett extremt konstigt beteende. Jag har ringt psykakuten och sagt att jag behöver komma dit och antingen få medicin eller läggas in för jag överväger att hoppa från min balkong. Jag blev hänvisad till min öppenvårdsmottagning, även fast de inte tar in akuta fall. Då skar jag upp några sår i armen ENBART för att jag visste att jag skulle få prata med en läkare då/bli inlagd. Jag har hört massa liknande historier. En kille blev nekad inläggning trots att han uppvisade psykotiska symtom. Då gick han helt sonika ut på gatan utanför  och hoppade på bilar som stod parkerade. Då kom polisen och han blev tvångsinlagd. Voila!

Tänk om det vore likadant inom somatisk vård. Det har nog aldrig hänt att någon som t ex brutit armen ringer akuten och får till svar att de tyvärr inte kan hjälpa dig. Det skulle ju bli ramaskri i hela Sverige. Ingen skulle få för sig att ifrågasätta någon som ber om hjälp, så länge det rör sig om en kroppslig åkomma.

Men så har vi ju de där jobbiga flickorna som envisas med att skära sig i armarna eller ägnar sig åt dylika ytterligheter. Varför blir så många provocerade av detta? Kommentarer som: ”men herregud du får ju skära djupare och åt andra hållet om du ska dö” är inte ovanliga. Är det inte ganska psykopatiskt att tipsa någon om hur hon/han ska göra för att dö, istället för att försöka ta reda på varför man skurit sig, vad det är som har hänt, har något ens hänt, mår du dåligt inuti? I min värld hjälper man den personen, tar henne på allvar, man ger inte tips om hur man ska göra för att förblöda.

Jag vet inte varför så många unga tjejer skär sig eller beter sig extremt. Förmodligen är det en salig blandning av existentiell svindel, identitet-sökande, ohörda rop på hjälp, skyhöga krav som sprutar ut över oss alla genom media, krav som ingen kan leva upp till. Men som sagt, jag vet inte varför, men jag vet att man borde ta dessa rop på hjälp på allvar. Visst, tjejen kanske har skurit sig i armen och färgat håret blått för att få uppmärksamhet och hennes hopp från bron var kanske bara ett rop på hjälp. Vad är det för fel på det? Borde man inte hjälpa henne så fort det bara går. Jag tror man måste ta alla dessa självmordsförsök, som just ska vara det och alltså inte ha dödlig utgång, ett rop på hjälp helt enkelt, på allvar. För rätt som det är så går ett rop på hjälp fel. Man råkar ta för många tabletter, skära för djupt, hoppa från för hög höjd med mera och så dör man. DÅ helt plötsligt blir tjejen något annat, får mer status och framförallt hela Sverige börjar ifrågasätta varför hon inte fått hjälp men samtidigt fnyser man åt den där grannbruden som alltid spelar Kent, skär sig i armarna och har ett rakblad runt halsen.

Jag var sekunder ifrån att dö. Jag dog inte men fick en ryggmärgsskada och sitter i rullstol. Jag hoppade ut från min balkong på femte våningen, en människa klarar vanligtvis inte ett så högt fall, så ni förstår att det var väldigt nära att jag dog. Ungefär en månad innan jag hoppade ringde jag till psykakuten och sa att jag stod på min balkong och funderar på att hoppa och jag sa att jag måste få hjälp.
De sa att de tyvärr inte kunde hjälpa mig eftersom jag tillhörde en öppenvårdsmottagning. Ring dit tyckte de. Jag hade redan ringt dit och bett om läkartid åtskilliga gånger men utan resultat.

Jag hoppade så småningom från min balkong. Jag var fast i ett missbruk och hade en grym, fasansfull ångest hela dagarna, men fick inte rätt medicin för detta. Jag borde fått bensodiazepiner och inte 10 olika neuroleptika, stämningsstabiliserande, ssri, snri m.fl., som verkligen fuckar upp huvudet. Men eftersom bensodiazepiner är narkotikaklassade och jag var missbrukare spelade det ingen roll att dessa var de enda som hjälpte mig. Man gav mig inte sådana (det där är en annan historia – om hur man missbrukar missbrukare inom vården, men det tar jag en annan gång). Hade jag haft en ordentlig dos stesolid hemma hade jag aldrig börjat dricka öl blandat med sömnmedel. Jag hade tagit de där stesoliden, satt på m*à*s*h och förmodligen somnat. Jag hade ju funderat på självmord ganska intensivt veckorna innan men just vid denna tidpunkt var jag ganska säker på att jag ville leva. Men.utan.den.där.ångesten.som.äter.upp.mig.inifrån.
Det var hur som helst inte genomtänkt, inget avskedsbrev, bara nån dikt och jag tänkte nog att det kanske var möjligt att överleva ett hopp på 15 m.

Jag tror att det var ett sista rop på hjälp. Ett rop utan dess like, för att ingen hjälpte mig. Nu har jag alla dessa skador och har varit extremt nära att dö. Kan jag kanske få hjälp nu då?

Vi får se.

Texten är skriven av Lina som skriver i bloggen Confessions of a Lovely borderline. Läs den!