Hjälp, jag är feg!

”Nej, nu är jag rädd igen” tänkte jag under en bussresa häromdagen. När man är rädd tar det liksom på krafterna att leva. Det tar på krafterna att gå i skolan. Prata i telefon. Det tar på krafterna att åka buss. Ja, nu gnäller jag- men om du känner igen dig kan du läsa vidare. För det är inte så jävla dumt att vara feg ibland!

Jag är en fegis. Det är vad jag är. Hela mitt liv har jag varit lite nervig för saker. Jag är rädd för att bli utskälld av främlingar på stan. Rädd för att göra fel på jobbet, rädd för att orsaka en olycka och rädd för att misslyckas.

När jag satt på bussen häromdagen blev jag förbannad för att jag kände att jag inte hade tid att vara feg. Jag har inte tid att skjuta upp det där telefonsamtalet och jag har inte tid med att vara för feg för att söka den där tjänsten. Men samtidigt tänkte jag också- så fucking what!? Ska fegispolisen komma och hämta mig eller. Bring them on. Jävla idioter är dem nog i alla fall. De där fegispoliserna. Fult namn har de också.

Om jag vill sitta och vara skiträdd för att åka till skolan så får jag väll vara det. Om jag känner att någonting går för snabbt, till exempel förändringar, så får jag väl säga ”Whoa there cowboy. Kräv inte mig att jag ska ringa till någon och fråga om sommarjobb. Jag är för feg. Jag vill youtuba lite till”. Om jag tror att någon är arg på mig så får jag väl undvika dem. Rädsla ger mig halsbränna!

Allt det ovanstående går emot allt ni någonsin kommer lära er i livet. Föräldrar, lärare, arbetsgivare och förebilder kommer alla alltid säga åt er att vara modiga, visa framfötterna och ”hoppa i den djupa änden”. Men gissa vad: Jag är konflikträdd. Jag har sociala komplex. Och för mig har det gått alldeles utmärkt i livet! För mig är inte rädsla ett fult ord, för mig innebär det att jag vågar ta saker sakta, vågar tänka igenom allt en extra gång och vågar vara det som värderas minst i vår moderna tid- feg! Så egentligen är jag ganska modig.